Månadsarkiv: augusti 2022
Tacksamhet
Jag känner en sådan tacksamhet över min lilla Lovis. Hon är en sån skatt, en gåva av den allra finaste sorten. Vi hade försökt så länge, i flera år, innan lilla Lovis kom till oss och nu är hon hela familjens maskot – och diktator. När hon är på dåligt humör märker alla det, men oftast skiner solen.
Det är så otroligt mysigt att ha en bebis, all denna närhet och gos med en liten unge som har den lenaste huden, de tjockaste kinderna och det mjukaste håret. Som pussas, kramas och gosar. Som hjälper till att plocka i diskmaskinen och hänga tvätt. Som går på pottan, men lika ofta springer därifrån. Som är engagerad i allt och har koll på allt, bra som dåligt. Mindre bra grej var till exempel hur snabbt hon plockade upp att mamma klippte upp hennes kofta… 😬
Det är livets gåva, det bästa som finns och jag är så glad att jag får uppleva min lilla tjej. Därför skrev jag en dikt om hur jag känner häromkvällen, eftersom jag tycker om att sätta ord på mina känslor.
”Tack för att du kom till mig
Tack för att jag fått bära dig i min mage
Och känna dig sparka och vifta
Genom hud och hinnor mot händer
Som längtade efter att hålla i dig
Tack för att jag fick föda dig
I smärta, blod och tårar
Och jag skulle göra det igen och igen och igen
För att du lätt var värd det
Trots att det gjorde så ont
Tack för att jag får amma dig
Ge dig av den sötaste mjölk
Som jag skapat endast för dig
Tack för att jag får krama dig, pussa dig och hålla dig nära
Tack för att jag får snusa i ditt hår
Och pussa på dina tår
Och prutta på dina lår
Och titta djupt i dina outgrundliga blå ögon
Tack för att jag får höra dig skratta
Och se små vita pärlor i din mun
Pladdrandes om något ingen utom du förstår
Men jag lyssnar förstås ändå
Tack för att jag får le när jag ser dig tulta runt
På små knubbiga ben
Och runda små fötter
Som alltid saknar en strumpa eller två
Tack för att jag får bära dig i vackra sjalar
Med din kind mjukt vilande mot mitt bröst
Med din kropp som blir tung i sömnen
Och det fjuniga håret i lagom pusshöjd
Tack för att jag får uppleva dig
Tack för att jag får älska dig
Tack för att du finns ❤️”
Tacksamhet
Jag känner en sådan tacksamhet över min lilla Lovis. Hon är en sån skatt, en gåva av den allra finaste sorten. Vi hade försökt så länge, i flera år, innan lilla Lovis kom till oss och nu är hon hela familjens maskot – och diktator. När hon är på dåligt humör märker alla det, men oftast skiner solen.
Det är så otroligt mysigt att ha en bebis, all denna närhet och gos med en liten unge som har den lenaste huden, de tjockaste kinderna och det mjukaste håret. Som pussas, kramas och gosar. Som hjälper till att plocka i diskmaskinen och hänga tvätt. Som går på pottan, men lika ofta springer därifrån. Som är engagerad i allt och har koll på allt, bra som dåligt. Mindre bra grej var till exempel hur snabbt hon plockade upp att mamma klippte upp hennes kofta… 😬
Det är livets gåva, det bästa som finns och jag är så glad att jag får uppleva min lilla tjej. Därför skrev jag en dikt om hur jag känner häromkvällen, eftersom jag tycker om att sätta ord på mina känslor.
”Tack för att du kom till mig
Tack för att jag fått bära dig i min mage
Och känna dig sparka och vifta
Genom hud och hinnor mot händer
Som längtade efter att hålla i dig
Tack för att jag fick föda dig
I smärta, blod och tårar
Och jag skulle göra det igen och igen och igen
För att du lätt var värd det
Trots att det gjorde så ont
Tack för att jag får amma dig
Ge dig av den sötaste mjölk
Som jag skapat endast för dig
Tack för att jag får krama dig, pussa dig och hålla dig nära
Tack för att jag får snusa i ditt hår
Och pussa på dina tår
Och prutta på dina lår
Och titta djupt i dina outgrundliga blå ögon
Tack för att jag får höra dig skratta
Och se små vita pärlor i din mun
Pladdrandes om något ingen utom du förstår
Men jag lyssnar förstås ändå
Tack för att jag får le när jag ser dig tulta runt
På små knubbiga ben
Och runda små fötter
Som alltid saknar en strumpa eller två
Tack för att jag får bära dig i vackra sjalar
Med din kind mjukt vilande mot mitt bröst
Med din kropp som blir tung i sömnen
Och det fjuniga håret i lagom pusshöjd
Tack för att jag får uppleva dig
Tack för att jag får älska dig
Tack för att du finns ❤️”
Valltävling i Norrköping!
Jag och hundarna har tävlat IK1 två dagar i Norrköping. Det har varit varmt och det har gått undan! 40 starter på 5,5 timmar!
Jinn
Jinnsan är inte riktigt färdig för att tävla och det visste jag om. Jag ringde till och med Jinns uppfödare för att diskutera om jag skulle starta eller inte. Det var först tveksamt om jag skulle komma med med båda men startfältet utökades och alla fick plats. Det är inte gott om IK1-or och jag ville passa på och jag hade en backup-plan för vad jag skulle göra om hämtet inte funkade. Och det var ju bra mtp hur hämtet gick igår!
Tisdag
Igår tyckte Jinn först att vi skulle fokusera på fåren i uppsamlingsfållan men efter en stund gick hon med på att det var fåren på fältet som gällde. Hon gick ut bra men ”glömde” att hon skulle hämta och gick rakt på djuren efter halva utgången. Jag stoppade och skickade men hon tog fel och höll på att skära.. Jag fick runt henne och sen stapplade vi oss runt. I delningen fastnade hon på fel flock, men vi avslutade iaf med en bra fålla. Vi kom runt men det var nätt och jämnt det!
Onsdag
Idag hämtade Jinn fåren! Hurra! Vi fick 44 p av 50 på hämtet vilket är riktigt bra! Sen blev det väldigt vobbligt och allt som kan gå fel gick fel. Jag fick inte ljud i pipan, Jinn tog fel håll flera gånger och hon tyckte jag var lite otäck när jag härjade om tempot så hon gled iväg på en flank. Ja här finns lite att jobba på! Vi tog oss runt iaf och träffade grindarna men tappade väldigt mycket poäng. I delningen råkade vi singla en gång och jag gjorde ett par omtag. Sånt kostar poäng, men till slut satte vi en riktigt bra delning. Fållan gick utmärkt idag med.
Totalt sett är jag väldigt nöjd med Jinn. Vi behöver fortsätta jobba på alla delar, men jag är glad att jag vågade starta. Jag har tänkt starta VP i höst och tills dess hinner vi träna lite till. Jag är väldigt glad att hon redde ut hämtet idag, det var verkligen den stora vinsten!
Yeti
Tisdag
Igår beräknade jag tiden fel och så sent att jag missade min start. Jag var superstressad och Yeti blev ju smittad av min sinnesstämning såklart. Han tog inte ett enda stopp tror jag! Vi kom runt i en himla fart men missade grindar och jag vet inte allt. Närarbetet gick bra iaf och vi fick fullt på både delningen och fålla. Vi fick 66 p och ett 3e pris.
Onsdag
Idag var vi på ett betydligt bättre ställe och hämtet gick riktigt bra. 44 p och samma som med Jinn! Sen vobblade vi runt i fösningen men träffade grindarna. Vi gjorde en tipptopp delning och fålla idag med!
Totalt sett var jag rätt missnöjd och kände mig rätt dålig igår kväll. Jag funderade på varför jag ens startar när jag fick så dåliga poäng. Det där ständigt höga tempot är ju frustrerande att kämpa med hela tiden. Idag kände jag ändå att jag hade bättre kontroll och att Yeti ändå har tydliga styrkor. Dels utgången, som vi enbart haft 20 p på, möjligen hade vi 19 p en gång och dels närarbetet. Utgångarna är alltid bra, han blir aldrig för tajt eller för vid, han är alltid väl avvägd. Det är väldigt skönt!
Närarbetet har vi varit dåliga på och Yeti har tyckt det var jobbigt att komma in mellan fåren. Men nu! Jäklar alltså vad han kommer in fint och målinriktat! Det var ändå en hel del som hade lite strul med delningen nu men Yeti bara satte dem. Så skönt! Fållan gick ju också bra men det gick bra för alla, de här fåren är så snälla och välvallade så de bara flyter in i fållan ❤️
Yeti är ju 9 år och det är inte säkert att det blir så många fler tävlingar. Han var halt på ett framben i början av sommaren och är ibland lite stel i bakdelen. Jag hoppas vi kan köra nästa år också men det är inget jag kan räkna med.
Jinn däremot har ju framtiden för sig! Ett VP är planen nu och att gå kurser för Mosse och jobba ihop alla delar. Sen vill vi tävla mer nästa år!
Höken, silvertejpen och friheten
I förrgår satt jag och stickade i soffan i godan ro när jag plötsligt hörde vilda skrik utanför. Jag flög bokstavligen ut genom verandadörren och landade bredvid en förvånad duvhök som precis satt klorna i en av mina hönor. Höken tog till flykten och hönan sprang iväg.
Det var den lilla aracuanan Anna som råkat ut för ett överfall. Hon blev av med ett gäng nackfjädrar och fick en ordentlig reva i huden på bakre flanken.
Alltid när höns blir utsatta för en attack av hök eller räv ställs man som djurägare inför dels om man verkligen ska ha hönsen ute och dels om man ska behandla eller avliva det stackars djuret. I Facebooksgruppen Vi som har höns är frågan om att nacka eller behålla en riktig vattendelare. Vissa verkar nacka för minsta skråma medan vissa vill till varje pris behålla livet på höns som är riktigt allvarligt skadade. Men jag tror att den bästa djurhållningen ligger någonstans mitt emellan.
Jag har varit tvungen att ta bort höns som blivit allvarligt skadade av höken och jag har behållit höns med skador också. Det är jättesvårt att veta ibland. Men jag tror ändå att en höna uppskattar livet efteråt även om hen har ont i något sår i några dagar om hon sen kan leva ett långt och lyckligt liv. Samtidigt så kan ju hönan inte gå med stora sår obehandlade. Ja, det är en balansgång, men denna gång uppskattade jag såret till att kunna läka. Däremot försökte jag tejpa ihop det för att det ska läka snabbare. Med silvertejp för det var det vi hade. Ja vackert blev det inte, men jag hoppas det kan underlätta läkningen.
Den andra frågan är ju om man ska ha frigående höns när de kan bli utsatta för attacker både från luften och marken. I perioder har jag haft dem instängda i min lilla hönsgård med tak för att höken eller räven inte ska börja tänka på mina höns som skafferi. Om de kommer hit flera gånger och hönsen är inom lås och bom tröttnar de väl till slut.
Jag har förlorat höns både till räv och hök, men ändå vill jag att grunden ska vara att de ska vara ute. Det är ju själva nöjet att ha höns, att de ska få sprätta i trädgården och få leva riktiga hönsliv. Att stänga in dem för alltid blir ju bra trist.. I år har vi endast haft en attack och tänk då så många härliga dagar hönsen kunnat sprätta i trädgårdslanden och sandbala i rosenrabatten utan rovdjur.
Nej, jag kommer aldrig ha dem instängda i den lilla hönsgården med tak, annat än när myndigheterma kräver det eller i perioder av återkommande attacker. Annars får de vara ute, i trädgården när vi är hemma eller i deras rymliga utegård när vi är borta. Att skydda dem helt och hållet kostar för mycket av deras livskvalitet. De har också rätt att få sprätta i jord, äta grönt, en och annan insekt och få njuta av livet.
Kurs för Mosse och vallning idag
Sen kursen för Mosse i slutet av april tyckte jag att vi kommit långt, men igår insåg jag att vi borde gått på en uppföljning redan för ett par månader sen. Bättre sent än aldrig heter det ju visserligen, fast det hade varit bra om vissa saker satt innan vi ska ut på tävling.
Jinn
Hos Mosse igår visade jag först ett hämt med Jinn och Mosse tyckte att hon hade fel attityd. Och ja, hon skjuter iväg som en raket och blir därmed för tajt i både utgång och upptag. Det är där vi har vårt största problem just nu. Det tog inte mer än 10 sekunder innan hennes attityd fixats till av Mosse. Sen gick hon fint hela passet i både drivning och hämt.
Andra passet drog hon också iväg men jag fick stopp på henne och sen gick hon fint. I närarbetet gick hon jättebra och vi fick beröm för våra delningar!
Idag försökte jag göra om bedriften och fastnade genast i svårigheten i att veta när jag ska vara nöjd? I utgången sprang hon först med raketsvans och jag stannade och kallade tillbaka ett antal gånger. Men hon blir lätt vidare och vidare när jag lägger press och hon gick fortfarande fortare än igår även när jag hade tränat länge. Jag brukar stanna henne och låta henne gå framåt när hon blir vid, men så fort jag lägger press igen viker hon sig bakåt igen. Hon går ju bättre än innan, men vart lägger jag nivån?
De bra delarna idag var att jag kunde lägga press på henne i upptaget, att hon hade en jättefin attityd i drivningen, framdrivning, hämt och fålla. Alltså överallt annars. Överlag gick hon väldigt bra och jag kan styra henne med pipan på iaf 70 meters håll. Det har jag inte kunnat med någon hund innan (förutom Yeti) så för mig är det ett stort framsteg!
Yeti
Yeti fick gå igår också och vi jobbade på att han ska gå långsammare i drivningen. Det är vad jag jobbat på i flera år känns det som. Yeti har perfekta utgångar men behöver ha lite mjukare upptag och i framdrivningen behöver han (förutom att vara styrbar) låta bli att bara hänga på fåren.
När Yeti var unghund började jag fel från början med i princip bara drivning med mig först och sist hunden och jag lyckades inte få ner tempot. Så tränar väl knappt någon numera och följderna av den träningen bråkar vi fortfarande med. Det tog år innan han kunde fösa öht. Nu kan han fråndriva och går ju riktigt vettigt när jag får ner tempot, denna oändliga stötesten. Nu går han oftast iaf istället för att trava men han har långa ben och kan gå snabbt som attan!
Nåja, jag fick hjälp med upptag och tempot i drivningen men frågan är om det någonsin kommer lösa sig helt under Yetis karriär? Han är ändå 9 år nu och detta kan vara sista året vi kan tävla. Vi ska iaf starta i IK1 nästa vecka så får vi se hur det går. Han gör aldrig något dumt, och han kan ju valla! Han är duktig på närarbetet numera och jag skulle önska något mer än ett tredjepris innan han blir pensionär 😅
Life of Monster, Yeti & Jinn 