Jag är klippan

I senaste avsnittet av podden En varg söker sin podd pratar Liv och Caroline om föräldrarskap och om hur David Eberhart t ex pratar om att han är en auktoritär förälder eftersom barn mår bra av att det (enligt honom). Jag tycker det är väldigt roligt eftersom David precis blivit av med en chefstjänst pga att han raljerat på Youtube över när Bianca Kronlöf pratar om ett övergrepp i Min sanning. Vad är det som gör en människa till en god förebild kan man fråga sig? Ska man följa Eberhart verkar tröskeln onekligen rätt låg.

Liv och Caroline fortsätter prata föräldraskap och Caroline säger en sådan klok sak i klippet nedan, nämligen att hon använder sig av mantrat

Jag är klippan

för barnet att stånga sig emot. Alltså att barnet får vara barn i den givna situationen och vara arg, ledsen eller trotsig, medan jag som vuxen är just vuxen och inte barn.

Jag tycker det var så himla klokt att jag ville dela med mig. Jag lyckas verkligen inte vara vuxen och klok alla gånger för det är banne mig svårt att vara förälder. Men att tänka att jag som vuxen ALLTID är ansvarig för min och barnets relation, oavsett hur barnet beter sig och att tänka att barn är inte jobbiga, de har det jobbigt – det hjälper mig att lyfta blicken. Att tänka JAG ÄR KLIPPAN ska jag också ta med mig tills nästa gång det behövs.

https://aca.st/ffc619

Lovis får illustrerara glädjen i föräldraskapet ❤️

Trots eller en önskan om självständighet

Jag postade den här bilden när Arvid var runt 6 månader och det blev rätt mycket diskussion. Jag vill dock ta upp den igen eftersom jag tycker den är viktig! 

Det här är ett foto av en sida om trots i boken Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Texten vänder på perspektivet att barnet trotsar och säger att barnen blir självständiga och föräldrarna trotsar och motsätter sig barnets självständighet.

Jag gillar texten eftersom i relationen barn-förälder finns en maktobalans till förälderns favör. Den vuxne har all makt ifråga om det mesta i barnets liv, även makten att tolka och beskriva barnets beteende. Inte förrän barnet själv blivit vuxen lyssnar omgivningen uppriktigt på beskrivningen av föräldern medan om föräldern säger att barnet trotsar så nickar alla förstående. Själva ordet trots är dessutom negativt och beskriver någon som behöver styras in på rätt väg och bli lydig igen. Genom att säga självständighetsperiod istället så får en känslan av ett mer positivt och nödvändigt steg i barnets utveckling! 

Att vända på perspektivet som Juul gör får iaf mig att flytta fokus från barnet och istället se mitt eget beteende. Kan jag underlätta för barnet i denna för barnet jobbiga period? Kan jag undvika konflikter eller uppfylla barnets behov av självständighet på något annat plan så att hen blir mer nöjd? 

Jag tror det är svårt att aldrig tappa humöret men genom att tänka på barnet som en liten person som har det jobbigt och som vi ska försöka hjälpa genom en tuff period så tror jag att vi får ett helt förhållningssätt än om vi tänker att barnet trotsar.

Feminsten är död. Länge leve feministen!

När jag blev förälder upptäckte jag hur mina åsikter förändrades, mjuknade och plötsligt inbegrep Arvids bästa. Och det rimmade helt enkelt inte med de feministiska åsikterna som jag stått för. Jag fick en personlig kris och från att ha varit en person vars blogginlägg om feminism ibland delades av väldigt många så kände jag mig förpassad till skamvrån. Jag och mina åsikter hade ingen plats längre, de passade inte in i feministvärldens åsiktskör. Jag stretade emot, försökte och gav sedan upp och tystnade. Men det går faktiskt att vara feminist med ett barnperspektiv. Det går att vara feminist utan att tro på jämnt delad föräldraförsäkring. Det går att vara feminist och ändå tro på långtidsamning och att föräldrarna har olika roller för det lilla lilla barnet. En måste bara stirra några feministmyter i vitögat först.

Så länge jag kan minnas har jag varit feminist. Jag var vansinnigt arg redan när brorsan slapp disken eftersom han skulle ut på åkern, jobb som han fick betalt för medan det inte var tal om att jag och syrran skulle få timpenning för att plocka i diskmaskinen. Nu tycker jag verkligen inte att barn bara ska plocka i diskmaskinen om de får betalt men att slippa för att den manliga sysslan att köra traktor var viktigare kändes bara inte okej! Inte då och inte nu. I många andra sammanhang har jag stört mig på männens självklara plats i soffan, runt bordet, på bryggan, medan kvinnorna fixar, styr och ställer. Eller som när det i skolan var självklart att jag skulle vara sekreterare eftersom jag har ett hål mellan benen. Eller vänta nu… Hur hänger det ihop? Ja det kan en verkligen fråga sig, det är fortfarande oklart för mig 23 år senare.

FEMINISTMYT #1 Pappan/partner utan bröstmjölk kan ha barnet lika bra som mamman, att pappa/partner inte luktar bröstmjölk kan till och med göra det lättare för bebisen att sova på pappans/partnerns bröst

Nu är detta inget inlägg om hur jag blev feminist utan hur jag gled ifrån den feminism som jag tog för självklar innan jag blev mamma och hur svårt det var att köpa att det jag trott på innan Avid föddes var väldigt svårt att genomföra i praktiken. Det funkade helt enkelt inte att tänka att det inte spelade någon roll vem som gjorde vad med Arvid eftersom det spelade roll – för Arvid. För mig var det självklart att vi skulle ha samma ansvar och att P skulle kunna ha bebis medan jag var iväg en sväng, även när Arvid var väldigt liten. P var ju hans pappa, varför skulle det inte gå liksom? Sen kom Arvid och som jag skrev i inlägget om NF så blev det en chock. Arvid hade ingen lust att vara hos sin pappa, han ville ha tutte och det med en gång. Om ni kära läsare då tänker att det då bara är att amma och sen lämna över barnet så har ni fel, det går nämligen utmärkt att vilja äta ungefär med fem minuters mellanrum, eller möjligen lite oftare om en märker att tutten verkar vara lite för långt borta just då.

FEMINISTMYT #2 Det går utmärkt att fortsätta leva som innan bara ens partner ställer upp som han ska.

Jag började glad i hågen på yoga under hösten när Arvid var ett par månader men att P fick gå omkring med en storgråtande bebis i 1,5 timmar varje söndag, det var inte görbart. Det hade ingenting med Ps kompetens som pappa att göra eller om jag trodde att han var kompetent, det hade att göra att det bara var jag som dög. Arvid hade legat 9 månader i min mage och nu var han fast besluten att ligga ytterligare  9 månader på den, så det så. Att ha egentid kunde jag glömma, möjligen kunde jag duscha en stund. 

FEMINISTMYT #3 Om barnet är mammigt så är det mammans (och kanske lite pappans) fel. De borde helt enkelt bara vänja barnet vid att föräldrarna är lika viktiga.

När en berättar om att det inte är så lätt att lämna bebisen hos sin far är det lätt att känna att en inte får stöd i det utan att en istället känner sig lite anklagad. Som att ”det är väl bara att…” Men det är inte så bara när en vill lyssna till sitt barns behov och det krossar ens hjärta att åka ifrån en vilt skrikande bebis. När bebisen gallskriker för att hen vill vara hos mamma är det ju heller inte så snällt att inte lämna över bebisen till mamman om hon nu är i närheten. 

FEMINISTMYT #4 Det är jättebra och går jättebra att börja jobba tidigt, nemas problemas. In med mammorna i arbetslivet barra! Och som Lars Ohly sa, alla kan ju använda en bröstpump om nu bröstmjölk ska vara så himla viktigt!

Jag fick ett nytt jobb när Arvid var yttepytteliten och glad i hågen bestämde jag att jag skulle börja jobba redan när Arvid var 8 månader. Det kändes ju inte så bra att ställa alltför stora krav på en lång ledighet när ett nytt jobb som jag verkligen ville ha väntade på mig! Arvid började äta vanlig mat vid 6 månaders ålder men när vi närmade oss 8 månader och amningen fortfarande var en stor del av vad Arvid åt började jag få lite panik. Dels var jag inte alls beredd känslomässigt att lämna min skrutt som jag suttit ihop med i nästan 17 månader och dels visste jag inte hur vi skulle lösa maten när Arvid vägrade dricka ur flaska och var nästan omöjlig att få att drick ur en kopp. Dagen D kom och jag tillbringade hyfsat mycket tid på toa med den elektriska bröstpumpen. Nu är jag funtad så att jag visserligen kunde släppa mjölk till pumpen om jag tittade på bilder av Arvid men det frisläppte så mycket hormoner att jag stortjöt. Varenda gång. Varenda dag. Kul kul. Dessutom vägrade Arvid att dricka mjölken som jag pumpade ur. Så jag fick minska på pumpandet med följd att jag flera gånger läckte så det rann bröstmjölk på hela framsidan av tröjan. Och jo, jag använde ilägg i behån, men vad hjälpte det? Pinsamt är det, milt uttryckt, att försöka skyla den blöta framsidan med håret och armarna eftersom tuttarna börjat spruta i fikarummet på jobbet..

Okej, så hur gick det med Arvid då? Jo han överlevde men fick förstoppning så att han grät varje gång han skulle bajsa. Vi fick börja ge laktulos och fick fortsätta med det i över en månad tills P opererades och jag gick hem på vab i 5 veckor, då äntligen stabiliserade sig magen igen. Utöver magproblemen satt Arvid fast på mig i ett par timmar efter att jag kom hem. Utsvulten på både mjölk och mamma klamrade han sig fast och jag kunde inte röra mig ur soffan. Mammahjärtat värkte och ingenting kändes ju särskilt bra alls, men jämställda var vi ju, hej och hå.

FEMINISTMYT #5 Bröstmjölk är ute, det är viktigare att vara jämställda, ge flaska! Delamma går alltid bra och det där med tuttförvirring är bara en myt.

För det första så är amningen en intim fråga som ingen annan har något med att göra. Om jag vill amma så ska jag få hjälp att göra det! Jag ska aldrig bli ifrågasatt över att jag vill amma eller hur länge jag vill amma! Bröstmjölk är det allra bästa för små bebisar och värdefull näring även för små barn! WHO rekommenderar till och med delamning till minst 2 år och det gäller inte bara fattiga länder. Visst att erättning också är bra, men bröstmjölk är en specialgjord mjölk gjorde specifikt för små bebisar och som till och med ändrar sin sammansättning när barnet blir större! Bröstmjölken innehåller många 100 olika ämnen varav massor är antikroppar från mamman. Bröstmjölk är fantastiskt, det är ett fantastiskt sätt att mata sin bebis på och en har alltid med sig maten i lagom mängd och temperatur. Vill en delamma och ge ersättning i flaska finns risken för tuttförvirring, helt enkelt att bebisen tappar tekniken att suga på bröstet. Om en tror att det är en myt så gå med i Amningshjälpens grupp på facebook och läs lite inlägg. Det förekommer både här och där, det kan inträffa när som helst oavsett ålder och hur länge en hållit på. Och det är skitjobbigt att komma tillrätta med. Vill en ge flaska ska en få göra det naturligtvis, men så länge en vill amma så ska det inte ifrågasättas! Det är en mänsklig rättighet att få amma sitt barn och det är en mänsklig rättighet för barn att få mat helt enkelt. 

FEMINISTMYT #6 Delad föräldraförsäkring är lösningen på alla jämställdhetsproblem.

Om ni nu efter att ha läst såhär långt fortfarande tänker att lösningen på allt är att tvinga alla föräldrar att vara hemma exakt lika länge så fundera på detta.

1. Det är inte en statlig fråga vad jag ska ge mitt barn för mat. Jag vill inte tvingas ge mitt barn mat utefter när staten tycker att jag ska börja jobba. 

2. Är det verkligen en bra lösning att låta barn till mindre bemedlade familjer börja på förskola tidigare för att en inte har råd att pappan är ledig?

3. Det ställer till det sjukt mycket i familjer där den ena har ett jobb som gör det väldigt svårt att vara ledig, t ex  lantbrukare.

4. Det borde verkligen gå att lösa ojämställda löner, ojämställd vab med mer på ett annat sätt än att försämra föräldraförsäkringen på ett sätt som direkt kommer drabba många barn.

När jag accepterat att jag inte längre trodde på dessa myter så blev jag en lyckligare mamma och en lyckligare feminist. Jag kan mycket väl tro på mäns och kvinnors (och alla andras) lika värde, men i vissa perioder i våra liv kommer vi vara olika viktiga för våra barn. Vill en köra flaska och dela allt exakt så kör på, men förvänta er inte att det kommer kännas bra för alla. Acceptera att det är superviktigt för många mammor att amma sina barn. Acceptera att följden av det är att många barn är mammiga när de är små. Det är inte hela världen, det finns tid att bli pappiga också. Acceptera att det kommer vara supersvåra att börja jobba tidigt för många mammor för att de fortfarande ammar. Ifrågasätt det inte! 

Nu blev det här väldigt långt. Om ni orkat ända hit ska jag avrunda med att tipsa om Lady Dahmers blogg där hon skriver massor om feminism. Hon är en av Sveriges främsta feminister OCH hon är trebarnsmor med nära-tänk. Det går helt enkelt att kombinera. Det gäller bara att lyfta blicken lite och köpa att vissa åsikter kanske funkar bättre när en lever barnlös än vad de gör när du blir förälder. 

Nära förälder

Jag ska börja med att skriva att jag inte ger ord till detta för att sätta mig till doms över andra föräldrar utan för att detta är viktigt för mig. Det här handlar om mig och om vad jag tycker och tänker. Om jag delat länkar som låtit dömande så har det inte varit mitt mål utan jag har velat ge mig själv upprättelse. Att läsa om nära föräldraskap och dela länkar jag tycker är intressanta handlar om att jag ger mig själv legitimitet, att få mina tankar och känslor både som barn och som nybliven förälder bekräftade i någon annas ord. Att jag med flit låtit bli att skriva särskilt mycket om de här ämnena det senaste året känns som att låta en viktig del av mig vara tyst. Att det varit viktigare att vara mainstream än att jag får tycka och känna det jag gör. Och det känns verkligen inte bra. 

När Arvid föddes hade jag inte någon plan, hade inte funderat så mycket över föräldraskap alls. Jag blev snarare provocerad av frågan om jag tänkt över det (även om jag nog fortfarande tycker att ”har du funderat över föräldraskap” är en rätt intim fråga). Den första tiden blev lite av en chock eftersom jag inte fattat eller fått veta på allvar att (de flesta) bebisar vill ligga på tutten dygnet runt i ungefär tre månader. Jag, som fått intrycket av att vagn är något självklart, försökte desperat ta mig fram med ett barn i famnen, tre hundar och en barnvagn. Det var svettigt, påfrestande och väldigt jobbigt! En ergonomisk sele hade jag men Arvid var ju alldeles för liten för den trots bebisinlägg och dessutom var det mitt i sommaren och jättevarmt.

Roligare att leka med pinnar än att gå promenad 🙂

Att jag mindes att en vän nämnt Amningshjälpen på Facebook var min räddning, där hängde jag många vakna timmar och förstod att mitt barn var en helt normal bebis. Jag fick tips om bärsjalsgruppen, köpte en sjal, gick med i gruppen om Nära föräldraskap och önskade mig Petra Krantz-Lindgrens bok och en av Jesper Juul i julklapp. Jag läste dem och fick aha-upplevelse på aha-upplevelse. Och jag var fast.

När jag väl var inne i nära-tänket är det omöjligt att tänka på något annat sätt. Jag kan till och med säga att om en är emot nära-tänket så har en inte riktigt läst på eller förstått. Att jag säger så är för att det handlar om att bemöta sitt barn med respekt och att bemöta sitt barn i hens behov så att hen kommer i kontakt med sina känslor och får sina behov tillgodosedda. Genom att bemöta med respekt, empati och förståelse ökar chansen att barnet i slutändan blir en empatisk medmänniska med så lite tråkigt bagage från barndomen som möjligt. Det borde vara svårt att säga att det är dåligt tycker jag. 

Jag ska säga något om behov också. Behov är inte den senaste frostklänningen eller godis och glass, behov är saker som vi behöver för att må bra och för att ha ett människovärde. Vi har behov av sömn, mat, vatten och kläder så vi inte fryser men även massa känslomässiga behov som att bli sedd, älskad, respekterad, vi har behov av fysisk närhet, att känna sig betydelsefull och av kärlek. Närhet är till och med ett så viktigt behov att spädbarn tynar bort och dör om de inte får mänsklig kontakt. Vad vi vill ha och våra behov kan vara detsamma men inte nödvändigtvis. Till exempel kanske du känner att du har behov av choklad men troligtvis är det vad du vill ha medan behovet är snarare näring och mat. Att få sina behov tillgodosedda är att bli sedd bakom den känsloyttring som visas men det är INTE att låta barnet göra som det vill i alla lägen.

En viktig del som Jesper Juul och PKL skriver mycket om är ansvar. Han lägger allt ansvar för relationen mellan barn och förälder på föräldern och jag håller med. Visst, det kan låta hårt att läsa att allt är föräldrarnas fel, men min reaktion var snarast en lättnad. Det innebär nämligen att jag INTE var ansvarig för saker i min egen barndom. Och även om vi som föräldrar har allt ansvar så innebär det naturligtvis att vi inte kommer vara ofelbara. Vi kommer göra misstag, vi kommer att bli arga, vi kommer att ångra oss. Men istället för att låta barnet veta eller tro att det var hens fel vad som skedde så kan vi ta på oss ansvaret. Det är mitt fel om jag tappar humöret, mitt fel om jag är orättvis. Och, vad mer är, om jag gör fel så kan jag be om förlåtelse. Dessutom finns en stor vinst i att inte vara perfekt eftersom barnet lär sig att en kan göra fel, ångra sig och be om förlåt.

Ja det finns mycket jag kan skriva om nära föräldraskap men jag ska nog ändå stoppa här innan det blir för långt. Sammanfattningsvis är det ett förhållningssätt, att barnen försöker samarbeta och göra sitt bästa även om det ibland inte verkar så. Och det är ett förhållningssätt som hjälper mig att tänka ett steg längre i varje konflikt. Det utvecklar mig, både som förälder och som människa. Det ger mig massor helt enkelt 🙂

Kolmården

Idag var vi på Kolmårdens djurpark!  Jag är egentligen tveksam till detta med djur i bur och dessutom har jag ju jobbat där vilket inte gör det till det perfekta resmålet men dels är det annorlunda med ett entusiastiskt barn och dels har det hänt massor sen jag var där senast. Vi hade helt enkelt väldigt trevligt trots att det tar emot att se ett och annat stereotypt beteende. 

Arvid var glad hela dagen och även om han knorrade lite över att behöva lämna bilarna i Bamses värld och lekplatsen i Kulmården så lyste hela han upp när han såg nanduerna, marorna och tigrarna! Vi kom vid matdags tror jag för hela fyra tigrar var i rörelse alldeles nära oss samtidigt och Arvid var exalterad! 

Bäst för dagen var nog linbanan över safariparken, Arvid tittade, pekade och morrade om vartannat och vi såg djuren på hyfsat nära håll.

Arvids favoriter!

Efter en glass vid aporna började Arvid tackla av lite och jag tror han började känna att han inte klarade att in fler djur. Efter safarin fick han sitta i selen och vila och jag är så glad att jag tog med den även om vi inte använt den på ett tag. Den är verkligen guld värd när en har en trött unge som inte vill sitta i vagnen. Arvid somnade gott i selen och sov ända till Linköping!  Nu kommer han därför vara vaken till 22 ikväll 😉

Hur gick det med att vara utan blöja såhär när en är iväg då? Jo absolut över förväntan tycker jag! Arvid har kissat på ett antal toaletter och en gång i skogen. Det blev kris mitt under delfinshowen så vi fick knöla oss ut från en full rad.. Det resulterade i blöta byxor men vi hade med oss två par extra så det gjorde inget. Det var lite orutinerat att inte fråga om kissnödighet innan showen kan vi konstatera!  Men totalt sett gick det super! Och Arvid har börjat säga till mycket mer och tydligare sen vi tog bort blöjan. Han är absolut redo för att ta det steget!

Samsovning och dess faror

Jag lyssnade på detta inslaget i P1 igår och jag förstår att det är väldigt lätt att som forskare stå och moralisera hur föräldrar ska göra för att minska risken för psd. Den nya forskningen slår alltså fast att spädbarn ska sova i egen säng de första tre månaderna och utgår man från ett rent riskperspektiv med psd i fokus så kanske man hamnar just där. För oss hade det inneburit ingen sömn. Typ inte någonsin. Arvid vägrade även att sova i ett sk babynest, han ville ligga nära och han ville amma – ofta! Jag vet ärligt talat inte hur stor risk det är att vara en spädbarn med en mamma som aldrig aldrig aldrig sover men jag skulle tro att den är betydligt högre än att ligga bredvid sin mamma och sova och äta tutte när hen vill så länge mamman är noga med att inget täcke eller kudde kan ramla över den lilla (och så länge mamman inte är full eller påverkad av sömnmedel och jada jada, men herregud jag är väl ingen idiot heller?) Jag ammade i sömnen många många timmar i början och frågan är om jag inte hade blivit galen om jag istället varit vaken alla dessa timmar? Och hur bra hade det varit för Arvids väl och ve?

Hanne Kjöller beskriver det bra i sin artikel Risk- och obehagsminimering in absurdum. Någonstans måste väl ändå familjens mående vara det viktigaste! Och hur höga risker pratar vi om egentligen, det vore intressant att veta? Bebisar är gjorda för att vara nära sina föräldrar, först är de i magen i 9 månader och sedan är de i princip PÅ magen i 9 månader. De vill ha kroppskontakt, känna doften av välbekanta människor, känna kroppsvärmen och veta att någon alltid finns där för dem. Då känner de sig trygga! Är det då vettigt att nyblivna föräldrar ska tvingas lyssna på sin nyfödda bebis gråt i sin egen säng för att inte förgöras av oro om de följer hjärtat och låter bebis sova nära intill?

Jag som är biolog och intresserad av vår utvecklingshistoria blir dessutom fascinerad över att vi hela tiden ska tvingas att leva på ett sätt som är så onaturligt för oss som möjligt. Vi ska separeras från våra små direkt, i med dem i egen säng bara, sen ska de tränas att ligga själva, tränas i självständighet, ligga i vagn och gråter de är det bara att hårdare köra över en tröskel. Sen ska de in på förskola och umgås med en massa barn i deras egen ålder och träffar minst av allt sina föräldrar. När sedan föräldrarna tar med sina telningar ut på restaurang eller på tåget så skrivs debattartiklar om hur föräldrarna blir alltmer slappa och inte uppfostrar sina barn trots att barnen ju knappt ser sina päron mer än ett par timmar om dagen? Hur ska det rimligen gå ihop?

Föräldrarna i sin tur ska jobba heltid för att inte ramla i deltidsfällan (det finns ju så himla många fällor kvinnor kan falla i) och för att inte bli fattigmanspensionärer trots att det frekvent delas länkar på fejjan om att de saker gamlingar ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina nära och kära. Istället ska vi vara borta från hemmet minst 9 timmar per dag, stressa ihjäl oss över ett ständigt eftersatt hem och ha konstant dåligt samvete över att vi inte spenderar tillräcklig tid med våra barn.

Det är fasen inte lätt att vara människa, men jag upplever att det iaf blir lite lättare om jag går på vad hjärtat säger istället för vad forskare säger om psd, SACO säger om min pension eller vad diverse tyckare skriver i sina insändare om barnuppfostran..

PS. Om familjen trivs med att sova isär så säger jag givetvis ingenting om det. Alla måste göra som det känns bäst och alla ungar är olika. Alla ungar vill inte ligga på sina föräldrar hela tiden heller även om många vill det. Men att vilja samsova gott ihop och låta bli pga rädsla tycker jag är himla tråkigt. Simple as that.

Reclaiming the känslorna

Det förra inlägget kan ses som ett sätt att ta tillbaka en plattform som är min. Jag vill kunna känna mig friare vid tangentbordet, känna mig fri att uttrycka det jag tycker är viktigt. Jag vill ha kvar den här bloggen i sin ursprungliga form, det vill säga en plats där jag uttrycker det jag brinner för just nu. Det har varierat genom åren vad jag har skrivit om, från veganism till feminism och så det senaste årets mer frekventa inlägg om barn. Sedan några månader en period där jag enbart skrivit om hundarna och deras krämpor. Det senaste är dock bara en del av vad jag vill fylla min blogg med. Jag vill skriva om det som är viktigt för mig just nu och i skrivande stund så är Arvid och sakerna runt honom det viktigaste och alltså kommer barn vara en större del av bloggen. Detta utrymme är MIN plattform, alltså ska det som JAG inspireras av finnas här, eller hur?

I morse på vägen till jobbet pratade Soran i Morgonpasset i P3 om känslor och deras olika värde. Jag hörde inte allt, men han menade att våra känslor idag har olika värde. Jag kan absolut relatera till det. Glädje och lycka är tillstånd som eftersträvas och ilska och ledsnad känslor som inte alls är lika prioriterade. Vi intalas i princip att om vi känner de mer negativa känslorna så är vi, som människor, mindre värda, mindre lyckade. Vårt tankesätt ska tränas att hela tiden vända dåliga saker till bra, att vända motgång till medgång, att vi ska peppas av varje händelse, goda, såväl som de onda.

Jag vänder mig emot denna strävan efter lycka och glädje, denna värdering av människor efter deras känslolägen. Jag tror att känslor finns vare sig vi vill eller inte och att de negativa känslorna måste få finnas, levas ut och omfamnas för att vi ska ha en chans att ta oss ur dem. Annars klänger de fast vid oss, trycks ner, men ligger där under ytan och väser. Vi kanske kan hålla dem undan länge, men de försvinner inte förrän vi släpper upp dem till ytan och erkänner deras existens.

Petra Krantz Lindgren skriver ofta i sin blogg om vikten av att låta barn ha alla känslor, till exempel i det här inlägget, eller i denna korta uppmaning från en 8-årig flicka. Att, när barnet är argt eller ledset, bekräfta känslan och låta barnet vila i sin känsla tills det går över av sig självt. Inte trösta eller avleda utan låta barnet vara ilsken eller gråta tills barnet är färdigt. Jag tycker att det är så klokt och jag ska verkligen kämpa för att låta Arvid få vila i alla sina känslor. Jag tror nämligen att en som vuxen lätt blir lite knasig i sina känslor om en inte får uttrycka dem och lära sig att hantera alla känslor, både de positiva och de negativa. Jag kan till exempel inte bli arg utan att börja gråta. Det är otroligt frustrerande att vara rasande, men samtidigt känna ögonen fyllas med tårar och höra rösten börja darra.När jag växte upp fick jag inte utrymme att vara arg – jag är övertygad om att det hänger ihop. Dessutom finns det många könsnormer sammankopplade med känslor. Jag vet många fler än jag som blir ledsna när de egentligen är arga – alla kvinnor. Samtidigt så blir många män arga istället för att bli ledsna vilket kan leda till våld. Kan det möjligen hänga ihop med att tjejer inte får vara arga och att killar inte får gråta? Jag är säker på att det är så.

Det finns nio grundläggande känslor, och de är:

• Glädje
• Intresse
• Förvåning
• Avsmak
• Avsky
• Ilska
• Ledsnad
• Rädsla
• Skam

Hur kan det komma sig att vi ska känna oss som sämre människor när vi känner hälften av dem? Hur kan det komma sig att vi som män eller kvinnor har olika tillgång till vilka känslor som det är ok att känna och uttrycka?

Lilla My – en normbrytare

Lilla My – en normbrytare

Jag vill vara en människa som får vara i alla känslolägen. Jag kan vara ledsen utan att veta varför och det är okej, precis som att det är okej att vara glad utan att veta varför. Jag vill kunna bli arg, jag vill kunna ångra mig, jag vill kunna be om ursäkt. Men jag vill också kunna kräva en ursäkt, stå på mig och vägra vika mig. Kunna vila i ilska och veta att jag har rätt. Få vara ledsen, besviken och arg likväl som glad, nyfiken och intresserad. Jag vill kunna visa vem jag är och vad jag känner och ändå vara okej och varför skulle jag egentligen inte kunna det?

Det värsta som kan hända är att jag visar att jag är mänsklig.