För vems skull gör jag det här?

För vems skull gör jag det här? Det är dagens tema i @underbaraclaras utmaning #fångafebruari. Jag har funderat både på vad jag ska skriva om och vilken bild jag skulle välja. Det finns mycket att välja på, jag gör rätt mycket. Ska jag välja stickning, vallning, arbetet med att ha djuren, fodrandet, mockandet, att ha hundar och att gå ut med dem i ur och skur och komma hem med skitiga djur som måste tvättas för att ens tas in i huset? Det är mycket energi som läggs på alla individer som jag har ansvar över, för att inte tala om alla pengar som flyger också, förra året var första gången som det gick runt ekonomiskt med fåren och hönsen, medan hundarna ju alltid går minus.

Svaret är det är för min skull jag gör det, att både stickningen och djuren har jag helt för min egen skull. Jag får en massa tillfredsställelse av att knäcka och äta ägg av en härlig färgpalett från höns som jag själv fött upp och som jag vet har det bra. Att se en eller kanske två små hönor stolt ta hand om sina små omhuldade kycklingar.

Jag njuter av fåren när lammen kommer och är så bedårande söta och luktar så gott. Att se hur tackorna tar hand om sina lamm. Jag kan verkligen se mig själv i deras småpratande med de små, hur de nosar och kollar så att de har det bra. Det oroliga brummandet när något lamm är lite modigt och skuttar iväg en bit. Jag tycker det är så härligt att kunna deras namn och känna deras olika personligheter. Hur alla djuren oavsett art HAR olika personligheter.

Jag älskar att tiden bara försvinner samtidigt som den står stilla när jag tränar hundarna. Hur alla andra tankar i huvudet bara försvinner. Vilket nöje det är att bara gå helt upp i någonting. Jag älskar att jag måste gå ut på promenad varje dag oavsett väder. Jag älskar kanske det inte just när jag är ute i regn eller blåst och framför allt inte alltid innan, men jag älskar att jag ändå kommer ut.

Och jag älskar att skapa med händerna så som jag gör med stickningen. Att skapa kläder som vi använder och har på oss, det är ju fantastiskt! Varma tröjor som funkar i kylan, att Arvid kan vara ute i flera timmar när andra barn fryser för att han har kläder i ull på sig, som jag har gjort. Eller att tova fårens ull till sittunderlag eller en åkpåse, eller fina lyktor, det är också underbart, även om jag prioriterar stickningen just nu.

Jag älskar att jag har möjligheten att fylla mitt liv med så många roliga, härliga djur och saker som får mig att utvecklas, lära mig nya grejer, få så söta djurbebisar och leva ett liv där det får plats mycket av mig, trots att jag har småbarn och, när jag inte är föräldraledig, sitter i ekorrhjulet.

Därför gör jag det här.

Familjehistoria

Familjehistoria skapades här i Norrköping där min mormor och morfar gick arm i arm. Den här bilden måste vara tagen sent 30-tal eller möjligen tidigt 40-tal? Alltid välklädda spatserade de två, Inga Marianne Carlsson och Bertil Evert Ludvig Hjorth, vars kärlek skulle skapa en hel klan. Fyra barn, 13 barnbarn och hela 29 barnbarnsbarn!

Mormor och morfar var väldigt viktiga för mig när jag växte upp. Ren trygghet var det att ringa på ringklockan till lägenheten i Norrköping eller att svänga in på den lilla gräsvägen till Hjulmakartorp. Att sitta och dricka te med socker och äta skogaholmslimpa med ost på trappan i morgonsolen med mormor drack kaffe, jag kan fortfarande känna värmen i kroppen, inifrån och ut. Och morfar grävde upp potatis till lunch eller fiskade abborre med oss i Bråviken som vi rökte när vi kom hem.

Hjulmakartorp

Många somrar var vi på torpet, lekte hus på klipphällar med vitmossa, sköt med pilbåge som morfar gjort i ene, eller visslade i pipor av sälg. Mormor kokade kaffe, blandade saft och slog oss i poker så det rungade.

Det var tider det!

Fånga februari!

Nu hänger vi med på @underbaraclaras fotoutmaning #fångafebruari! En bild från morgonen på lilla kladdmajan får inleda månaden ❤️