Sur vovve som börjar bli glad igen

I helgen var Troll inte en särskilt trevlig hund. Kanske var det för att vi var många i stugan, 4 pers och 7 hundar i en liten campingstuga. Kanske beror det på att han har ont? Det är svårt att säga, men jag kan inte se att han rör sig dåligt nu, jag tycker att han rör sig helt okej. Han kan ju förstås ha ont ändå, men det är ändå lite märkligt att det dåliga humöret gick över så fort? Igår och idag har nämligen Troll varit på ett strålande humör.

I helgen surade han mot framför allt Ed om han kom för nära maten eller när de båda stod och nosade Ozz i rumpan. Även vid tillfällen när jag inte kunde se någon anledning så var han sur och även Monster fick sig en känga vid ett par tillfällen, helt utan synbar anledning. Men så kom vi hem och det gick bara över? Nu är han glad och sprallig igen, precis som vanligt alltså.

Jag undrar vad som händer och jag önskar att han kunde prata. Om han hade ont i helgen och surade pga det så borde det onda ju inte bara gå över från en dag till en annan. Han åt ju Rimadyl i helgen också så han borde ju inte ha så ont, inte så så att det värker iaf?

Utöver att Trollis var sur så var han också ledsen. Ledsen över att inte vara hunden i centrum och över att inte få tävla. Kanske förmänskligar jag honom nu (tror jag ni tänker) men hur ska man annars tolka det sorgsna ylandet som ekade i Rättviks körhall, ett ylande som dessutom väl synkroniserat så det började innan Monsters starter, när han kände av adrenalinet och förmodligen hörde tävlingsnerverna spela på min röst… Jag skrev det på facebook häromdagen och jag skriver det här igen, jag må sörja över att Trolls karriär närmar sig sitt slut, men jag är inte ensam…

Älskade gulle-Troll, jag vill ju bara göra det som är bäst för dig, men hur ska jag veta? Är det att pensionera nu direkt, eller är det att ge agilityn en chans till framåt sommaren när vi kan hoppa på gräs? Jäkla skit-artros…