Den naturliga leken

Arvid hade en kompis här idag och de ville hänga med ut på promenad med hundarna. Vi gick ut i kohagen och Arvid fick syn på en koja. Egentligen var det en enbuske med en hassel växande mitt i men i deras fantasi var det strax en koja med flera dörrar och sovrum där de lade sig att sova medan vassa små barr ramlade in i overallerna. Sen gick vi vidare till en stort och gammalt slånbuskage som är så högt att till och med jag kan gå runt inuti det och där fanns det sängar och en jättestor godistårta som de skulle äta till frukost!

När jag var liten lekte vi ofta i hagarna eller i skogen vid mormors och morfars torp. Där var hällarna hus med många rum och vi gjorde tjocka men fuktiga sängar av vitmossa. Vi täljde barkbåtar som fick segel av tunn bark som seglade i det bruna vattnet i gölen. Sen täljde morfar små visselpipor och pilbågar och vingliga pilar som vi skjöt oskyldiga träd med. Att leka i naturen med det som finns där, utan tillrättalagda lekplatser med mjukgjorda plattor av konstiga material, det är en konstform som jag tyvärr tror är på väg bort i den värld vi lever nu. I vår värld är så mycket redan skapat och färdigt. Vem behöver liksom en bit bark när man redan har en båt? Men barns fantasi är ändå otyglad och växer helt av sig självt, utan ramar och regler för vad som är möjligt eller omöjligt. Det var fint att vandra i den världen en ruggig eftermiddag i januari, även om jag fick springa otaliga varv runt slånhiet för att inte förfrysa händerna.