Påsken sent omsider

Jag var ledig med båda barnen medan Pascal jobbade och då gäller det att hitta på saker att göra så vi inte går varandra på nerverna hemma. Och så vill jag såklart att Arvid ska göra meningsfulla saker på sina lov.

På måndagen blev stickcaféet inställt och vi åkte istället till Yvonne en sväng med äppelpaj och ägg. Yvonne och hennes man Ruben skaffade hönsen tillsammans med mig för 6 år sedan. Ruben har tyvärr gått bort och Yvonne har flyttat men jag försöker se till att hon får ägg från våra höns när jag har över och lite tid över. Arvid tycker mycket om att vara där och pyntade hennes påskris!

På tisdagen åkte vi till Skäggetorp och pysslade en kanin av en strumpa och ris med Arvids bästa kompis Noa och hans mamma och syster. Det var dans också men det var tydligen inte så kul, medan fika och pyssel föll barnen mer i smaken. Agora center i Skäggetorp är verkligen jättefint! Det finns studieplatser, bibliotek, ett litet fik, dansstudio, en riktig liten oas. Arvid följde med Noa hem och sov över där! Första övernattningen hos en kompis sen Lovis föddes!

Lovis somnade i sjalen på pysslet ❤️

På dymmelonsdagen var Lovis på BVC och sen blev vi bjudna på lunch hos Veronica, Noa och Ingrid! Sen begav vi oss mot Kärna församlingshem för att påskpyssla! Barnen lekte mest men Arvid och jag pysslade ett ägg var medan världens snällaste bebis tålmodigt väntade innan hon somnade på tutten och fick sova på ett fårskinn i ett hörn ❤️

Årets påskris!

Vi hade tänkt att åka till Agora på äggletning på skärtorsdagen men eftersom det skulle brännas koran och demonstreras så hoppade vi bokstavligen på YOUMP istället. Det visade sig vara ett mycket klokt beslut eftersom det blev fullständigt kaos i Skäggetorp. YOUMP däremot var lagom mycket kaos med hoppande barn. Arvid var helt genomsvettig efter två timmar. När vi kom hem gick Arvid påskkärring en sväng! En tradition som verkar vara på väg ut till favör för Halloween.

På fredagen var Pascal också ledig och vi åkte till ett nytt naturreservat i Ljungsbro. Vi har varit där en gång tidigare men då var bara halva sträckan färdig. Nu gick det att gå hela! En fin liten sträcka men man kommer inte runt utan måste vända längst bort.

På påskafton gjorde vi inte så mycket men på påskdagen åkte vi till Kolmården! Det är ju mer som en nöjespark än en djurpark numera med Bamses värld och Wildfire. Det var påskigt med stora ägg och djuren var ute mer än på sommaren när de mest vilat i skuggan.

Tigrarna var aktiva och nära! De skulle nog helst äta upp oss.

På annandagen målade vi ägg, det var ju förnämligt att faktiskt få till det! Jag lade också in ägg i kläckaren och under hönan Heidi! Nu blir det förhoppningsvis kycklingar om tre veckor!

Och det var den påsken det!

Herr och fru Fyrberg!

Igår gifte vi oss, Pascal och jag, i Linköpings stadshus! Det var väl på tiden nu när vi varit ihop i drygt 10 år 😜

Namnet

I samband med vigseln byter vi namn till Fyrberg! Namnet Fyrberg kommer från min mormors mor Hedvig Axelina Fyrberg och hennes far Axel Wilhelm Fyrberg. Mitt namn Hedvig kommer också från min mormors mor, samt hennes mamma och mormor som hette Hedvig Kristina Månsdotter respektive Hedvig Christina Johansdotter. Ett riktigt släktnamn alltså! Jag har också tagit bort Kersti från mitt namn och nu heter jag Hedvig Eleonora Fyrberg! Pascal och Arvid byter också till Fyrberg så att vi nu heter samma sak i vår familj ❤️

Ringarna

Våra ringar är gjorda hos Sandström de Wit i Linköping! Mina ringar är gjorda av min farmors förlovningsring och min mormors vigselring. De smältes ner och samma guld finns nu i mina ringar. Vi hade tidigare ringar i titan som vi inte var nöjda med och gjorde därför två nya ringar till mig och en ny till Pascal. Det känns väldigt fint att ha ringar som är en sammansmältning av två av mina nära anmödrars ringar ❤️❤️

Bilderna

Min fina vän Karin Froom tog fantastiskt fina bilder på oss igår före vigseln! Vi höll till i närområdet runt stadshuset, det finns verkligen fina miljöer i vår stad.

En fotobok om Gustav

Många timmars jobb under julhelgen blev en fotobok om min bror Gustav. Sådär kvalitet på alla gamla kort, särskilt sådana som vi fotat av, men en bok av minnen av en älskad bror som lämnade oss två gånger. Först gick han från sina syskon, släkt och vänner för 10 år sedan och sen tog han sitt liv i september och lämnade oss för alltid, i chock, sorg och saknad ❤️❤️❤️

Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå det som hände. Jag vet att jag aldrig kommer få veta vad som rörde sig i hans huvud de där sista dagarna och inte heller under alla de dår åren han inte ville ha med oss att göra. Vad tänkte han? Vad kände han? Var han lycklig ibland, nöjd och trygg med sina beslut eller var han olycklig hela tiden?

Jag står här med gissningar och frågor som aldrig kommer att få svar. En älskad lillebror som inte längre finns kvar.

I obeskrivlig sorg

Vår annons över min bror kom ut idag. Det är begravning på onsdag, info i annonsen. Jag är på jobbet men det är tufft. Jag gick frågan vart vi hittar styrkan att fortsätta. Svaret är att man fortsätter framåt det för det finns inget annat val. Det är inte en styrka, det är bara en överlevnadsstrategi.

Tack alla för ert deltagande. Det värmer! ❤️

Ni som kände Gustav och som vill vara med på begravningen och eller minnesstunden får gärna det, se instruktioner i annonsen.

40 år!

Tänk, jag blir 40 år idag! Känns ju helt orimligt men ändå är det så. Jag har haft en härlig dag, har jobbat men passade på att förlägga jobbandet på Vikbolandet och hälsa på min moster och morbror på ön vid Arkösund! Så jag jobbade ett par timmar och fick sen god lunch med efterrätt med fin familj. Kan det bli en bättre jobbdag på en födelsedag?

Jag blev överraskningsfirad ordentligt redan på Valborg med spa på Himmelsby med ansiktsbehandling och när vi kom hem en överraskningsfest med fina mostrar och brorsan! Vi blev bjudna på trerätters middag som syrran med fv gjort från grunden och det var bara en sån fantastiskt dag ❤️❤️

Det är ändå himla fint att fylla 40 ❤️

Påskhelgen

Så otroligt härlig långhelg vi har haft. En massa trädgårdsfix, lite vallning, städ av hönshusen och flera skattjakter. Och så kom min moster och Arvids syssling Freja igår och barnen lekte i flera timmar. Så gulliga så det är inte klokt 😍Arvid och jag roade oss med att baka en äppelpaj och måla ägg medan vi väntade på att Bitte och Freja skulle komma. I växthuset finns nu fyra stora odlingslådor. Hoppas vi kommer trivas med dem! Än så länge bäxer inte så mycket där, men snart så!Jag har sått rödlök, morot och betor på friland men idag hade hönsen varit där och balat sig i jorden så jag gissar på en gles skörd… Prio är staket runt! Lite vallning blev det i morse när det fortfarande var svalt. Första gången på rätt länge! Yeti gick orent efteråt. Borde väl söka för det men jag tvivlar ju på att de har en lösning förutom en massa undersökningar som kostar multum men som inte leder nånstans.

Storskörd av ägg idag! Alla utom hönan Maria har värpt! De vackra fjädrarna kommer från Tofslan. Hönsen har fått städade hönshus idag, känns fint!

Jag läste ut första boken i bokcirkeln jag precis gått med i på jobbet. Det var Karthago av Joyce Carol Oates. Den var bra! Och jag är väldigt nöjd med att jag lyckats läsa så mycket i en faktisk bok! Jag lyssnar nämligen nästan på allt numera. Arvid väntade ivrigt på att jag skulle läsa ut boken så att jag kunde göra en skattjakt åt honom. Den fjärde i ordningen tror jag. Efter äggletningen i lördags gick det så att säga inflation i skattjaktandet här hemma 🤣🤣

Mormors födelsedag

Så fin hon var min lilla mormor. 99 år hade hon blivit idag om hon levt men hon gick bort 2004. Hon fick alzheimers och tynade bort under många år. Man säger att alzheimers är de anhörigas sjukdom men jag vet inte. Mormor hade så mycket ångest och ilska i sig i sin sjukdom.

Men för mig är inte mormor den skuggan av sig själv i sjukdomen utan jag minns henne mest när jag var yngre. När hon var frisk och när jag var barn. Vi hälsade ofta på hos dem och det var så mysigt! Deras lilla lägenhet som var varm och som luktade.. Trygghet. Och kaffe.

Men vad minns jag mest? Hon var en varm famn, hon var tusen och åter tusen små ordspråk, hon var fötter som smög upp på morgonen i torpet, tände i spisen och kokade kaffe ljuvliga sommarmorgnar, hon var rädd för vatten men åkte båt ändå, hon var pokerspel på sommarkvällar och alltid den som kände en som blandade ihjäl sig, hon var det klirrande ljudet av disken utomhus, hon var den som sa ”välkommen till den livslånga pinan” dagen jag fick min första mens, hon var den under vars varma täcke jag snög ner tidiga morgnar, hon var bakelser på Domus, hon köpte mitt första nagellack och en my little ponny, hon såg MIG och hon var kärlek.

Älskade mormor, för alltid i mitt hjärta.

Tack!

Jag vill tacka för alla fina kommentarer på mitt inlägg på facebook i fredags. Det var fint att läsa! Jag skrev egentligen det inlägget för över ett år sedan men publicerade det inte då för att det kändes för personligt. Sedan satt jag i fredags och kikade på några utkast och hittade det. Jag tyckte det var fint och eftersom jag varit lite deppig och tänkt på mamma i veckan så publicerade jag det.

Det är liksom det som är grejen med saknad och sorg. I den akuta fasen tänker man bara på det, inget annat får plats. Men vartefter åren går så sjunker det undan och andra saker ploppar och blir viktigast. Men vad som är viktigt att förstå är att även om det gått lång tid och livet är fint så kan ändå sorgen komma tillbaka. Det kan handla om födelsedagar, familjehögtider, fotoalbum eller kanske bara pms som gör att känslorna kommer tillbaka och man blir ledsen och nedstämd.

Det spelar ingen roll att livet är bra annars, det måste få finnas plats för sorg också. Livet är ju så, det händer både bra och dåliga saker och allt måste få finnas. Jag älskar inte min familj mindre för att jag ibland är ledsen över min mamma inte tyckte jag var viktig. Snarare älskar jag Arvid ännu mer för att jag vet hur det känns att inte riktigt bli sedd eller känna sig älskad.

Det går ju att tänka på två saker samtidigt, att sörja över att Arvid inte har en mormor samtidigt som jag gläds över att han har två fina gammelmostrar. Att känna saknad över min bror som inte vill ses samtidigt som jag har fin kontakt med mina andra syskon. Det måste få vara så, alla känslor måste få finnas och få lov att uttryckas. Det är genom att få prata om det ibland och få vara ledsen som sorgen kan sjunka undan och oftast bara vara en tyst medpassagerare i livet. Om jag alltid skulle tysta alla negativa känslor tror jag de skulle växa under ytan och ta över mitt liv till slut.

Som i ett annat universum

Att inte ha kontakt med någon som är dig så nära så att du aldrig riktigt kan släppa taget, det är en speciell känsla. Ibland tänker jag att vore lättare att hantera om personen helt enkelt inte fanns mer så att en kunde få sörja och gå vidare. Samtidigt sitter nog många människor och tänker att de skulle göra vad som helst bara för att veta att ens älskade var vid liv, även om de aldrig skulle ha möjlighet att ses igen. Så jag vet inte, det är inga lätta frågor och jag har inga färdiga svar.

Att leva i samma stad med personer som är, eller har varit familj, det är som att leva i två parallella universum utan beröringspunkter. De lever sina liv och jag lever mitt och vi har ingen aning om hur den andres vardag ser ut. Men så plötsligt kan tiden stanna upp och en kan få något slags inblick i den andres liv, om än bara för ett ögonblick. Vi såg en skymt av min bror med fru i somras, bara i några sekunder men jag fick ändå en plötslig lust att smyga efter, gömma mig i buskarna och få veta mer om vem han är idag. Det gjorde jag givetvis inte men jag ångrade det lite efteråt. När Arvid var bebis såg jag mamma från bilen, hon gick på trottoaren och såg inte mig. Men jag minns exakt hur hon såg ut och vad hon hade på sig.

För några månader sedan mötte jag mamma när jag på väg tillbaka till jobbet efter en lunch på stan. Hon cyklade förbi mig så nära att jag hade kunnat sträcka ut handen och röra vid henne. Hon såg inte mig utan fortsatte cykla i sakta mak. Jag stod stilla i några sekunder medan oändligt många tankar susade i huvudet. Jag hann att tänka att hon inte känner till Arvid och att jag kunde visa henne bilder på min telefon. Sen började jag springa ifatt henne och upp bredvid och då sa jag ”mamma!” Hon vände huvudet emot mig, tittade rakt på mig i någon sekund, sen vände hon sig framåt igen och cyklade vidare.

-Mamma! ropade jag igen men ingen reaktion.

Så stod jag där och såg mamma cykla vidare över torget mot stan och hjärtat brast och ögonen fylldes av tårar. Kände hon inte igen mig trots att hon tittade rakt på mig och jag kallat henne mamma? Eller kände hon igen mig men valde att fortsätta utan att stanna? Jag vet inte vilket som gör mest ont.

Jag vet bara att kvinnan jag kallar mamma inte vill veta av mig.

Inuti ett mörker
Tomheten är oändlig
När jag inser
Du har lämnat mig för alltid

Snart är detta äventyr slut

Sista kvällen i Fjällvattnet. Jag kommer sakna detta mycket! Renarna som kommer gående precis utanför stugan och bergen som alltid skymtar vid horisonten. Att vara i rörelse flera timmar varje dag, se vackert landskap och vyer och att kunna ha med hundarna, det är ju underbart!

I onsdags tog vi Guldtur 7a och 7b och klättrade uppför Mittåkläppen! Det var ganska brant bitvis, särskilt när man bär på 15 kg fyraåring. Toppen var 1212 möh och utsikten var fantastiskt! Det var flera flockar med sarvar, rentjurar, som rörde sig riktigt nära oss och Monster ville bara sitta och kolla på dem.

7b var en tur som gick runt flera fäbodar. Betydligt mindre klättring och betydligt mindre folk, men väldigt fint!

Igår såg väderleksrapporten lite ostadig och vi valde att paddla i närområdet istället. Ut gick det bra, vi gjorde ett strandhugg och fick längs med en å en bit. Men hemåt blåste det upp och regnade så Monster ville krypa upp i mitt knä och det var svårt att hålla kursen med kanoten. Hem kom vi till slut, om än något blötare än innan.

Idag åkte syrran med flickvän hem och vi tog en kortare tur vid Tevsjön. Guldtur 16 var 6 km lång och gick längs med Tevån och Tevsjön. Ån var snarare en fors med vattenfall och små pooler som rusade igenom en mossig gammelskog. Det var väldigt fint men den magnifika utsikten senare på turen var svår att se genom uppväxt björksly. En fin tur ändå!

Imorgon bär det av hemåt och denna semester är slut. Det var första gången jag var i fjällen på sommaren men definitivt inte den sista.