RC-funderingar och att vara i ett normaltillstånd

För den oinvigde kan jag berätta att RC står för running contacts och alltså handlar om kontaktfält. Funderingarna gäller Yeti, som just nu är som ett oskrivet blad när det kommer till klätterhindren. Fördelarna jag ser med RC är framför allt att de är snabbare, med 2o2o finns en större risk med att hunden smyger ner i position och det tar lite längre tid att stanna. Monster har från början rätt bra 2o2o men tävlingskåt som en är så har jag släppt lite på dem vilket gör att de absolut är snabbare men kanske aningen mer osäkra.

Eftersom jag inte ha en egen balans och eftersom klubbens balans inte är höj-och sänkbar funderar jag på något annat än vanliga rc. Något som är lättare att bära med sig eller lösa utan allt för mycket trassel. Så nu är jag inne på antingen bumpers eller någon target av något slag. Men vad och hur? Det vet jag inte ännu. Det är knappt några som kör med bumpers på balansen och det gör att det känns lite läskigt samtidigt som jag är nyfiken och lite lockad av den metoden. Det är däremot rätt många som kör med bumpers på Aet och är nöjda med det så det får det nog bli. Jag tror att det nog kan bli så med Monster också när jag ändå är i farten.

Normaltillståndet gäller min numera lite tjockare mage och följderna av det. Jag har mått oförskämt bra i min graviditet, inget illamående och mest bara trötthet. Att vara gravid kan ju ses som ett ”normaltillstånd” som jag fick höra häromveckan apropå lämpligheten i att hänga med på kursen vi ska hålla i slutet av maj och som råkar vara vid Höga kusten och håller på i fyra dagar, halva den tiden i fält. Men att vara gravid verkar föra med sig en massa saker som vare sig hen som definierade graviditet som ett normaltillstånd eller jag har haft en tanke på. Jag menar, inte hade jag tänkt hänga på akuten tre gånger på en vecka och nu tvingas ta sprutor i magen två gånger per dag som följd av en tråkig blodpropp? Eller att jag för den delen den här veckan skulle ligga sömnlös i två nätter för att mitt tandkött har sparkat bakut, svullnat upp och bara gör allmänt jätteont? Eller att min eksem skulle bli värre och att det ibland kliar så att jag håller på att bli tokig! Eller att mina ischiasnerver skulle bli så känsliga så att jag just nu har svårt att gå för att mitt vänstra ben helt enkelt vägrar att samarbeta? Men allt detta är säkert också bara normalt och inget att hänga upp sig på 😉

Nu har jag ju bara gått halva tiden så jag har gott om tid att utforska eventuella andra krämpor som jag hoppas att jag slipper. Även om att vara gravid är ett ”normaltillstånd”  så verkar ju knappast kroppen riktigt vara på humör för att samarbeta med mig om vilka aktiviteter som kan vara lämpliga. Kursen i slutet av maj har jag till exempel bestämt mig för att hoppa över. Agilityträningen ikväll fick också stryka på foten (tack ischiasnerven för det). För att inte tala om tävlingen förrförra helgen som jag inte kunde genomföra pga av min propp som (förstås) orsakades av gravidhormoner.

Nu har jag nog gnällt färdigt för dagen även om tanken på att sticka flera sprutor i min stackars mage (som numera är vit med väldigt många blåmärken på i varierande storlekar) får mig att rysa. Jag avslutar helt enkelt med ett hett tips att inte berätta för någon som är gravid att det är ett normaltillstånd. Det verkar nämligen aningens provocerande när på någon som sitter där med sprutan i handen för att hitta ett icke blåmärkestäckt ställe på magen att sticka sig själv på. Och nej nej nej, jag är inte alls bitter 😉

Träningen som liksom bara händer

Jag tänker att vi knappt har tränat något alls i vinter eftersom vi inte varit på klubben vare sig i Linkan eller Jönkan och det har varit lite för snöigt att träna hemma. Jag är lite dålig på att träna inne också, min fantasi tryter liksom när jag ska träna tricks. Men egentligen tränar vi faktiskt en hel del!

Till att börja med går jag med alla tre lösa i urbana områden. Det innebär att även Yeti som är lika social som en labrador och som liten hade rätt många vallhundshyss (som cykelvallning och joggarjakt) för sig går lös så mycket som möjligt. Att de går lösa är förstås inte villkorslöst, förbipasserande ska aldrig behöva känna sig osäkra på mina hundar och jyckarna ska aldrig springa fram till en annan människa. Det innebär att under en promenad kanske jag kallar in hundarna 20-30 gånger, säkert fler vissa dagar! Det blir galet många inkallningar och dessutom väldigt många tillfälle där hundarna ska sitta stilla, sitta fint eller sitta på en bänk när störande joggare passerar! Mycket nyttigt!

Vi tränar också på hundmöten många gånger under en vecka. I början hade jag problem med att Yeti gjorde utfall och det blev lite av en handfull när Troll och Yeti hetsade varandra. Nu kortar jag upp kopplen och håller kontakt med Troll så att han håller sig i skinnet. Då uppför sig Yeti oftast riktigt bra. Monster är alltid snäll, han vill på sin höjd sätta sig och kika på den andra hunden så han är absolut lättast.

Det finns även väldigt många träningsmöjligheter längs våra promenadvägar i form av lyktstolpar! Runt dem kan vi träna på höger- och vänstersvängar och även multipla wraps, att hunden ska springa flera varv runt. Det är svårt men vi börjar nå dit!

Även lite andra tricks och övningar gör vi längs vägen som startövningar och slalom mellan benen. Men den allra viktigaste övningen är den som de icke tränande hundar får göra, nämligen att ligga stilla! Mitt mål är att hundarna ska kunna ligga lösa och titta på när jag tränar agility men riktigt där är vi inte än. Nu har vi kommit så långt att även Yeti kan ligga still när Monster springer runt en stolpe och får kamp som belöning! Han börjar bli riktigt duktig även om det är svårt att hålla sig ibland!

Nu längtar vi ju ändå tills att hindren kommer ut och vi kan träna på allvar, men förhoppningsvis har vi ett stadigt ligg på Yeti innan utesäsongen börjar 🙂

Täcke säljes!

Jag köpte ett för litet täcke till Yeti som jag nu vill sälja! Det är sprillans nytt, använt en gång och jag tycker att det är snyggt! Det är ett 2-i-1-täcke med löstagbart fleecefoder, storlek 55. Passar en hund som är lite kortare än Yeti 🙂 Prisidé 230 kr, kan levereras till Jönköping eller Linköping!

Vinterkräksjukan och slagsmål

Nu är det synd om Monster. Inatt blev han dålig i magen så att Pascal fick ta ut honom och nu på morgonen väckte Monster och Yeti mig. Yeti var mest exalterad för att det hände något men Monster var riktigt stressad. Jag tänkte att det var det gamla vanliga magontet men han kräktes också under morgonpromenaden. Det har pratats lite på fejjan om kräksjuka på hund och jag undrar om det inte är något sådant? I så fall finns nog risken att de andra båda blir dåliga också 😦

Igår hade vi en annan incident här hemma. Jag var borta i några timmar och när jag kom hem hade Monster fått stryk 😦 Det är första gången det har hänt här hemma. Jag hade missat att ta bort ett par gamla torra ben men ingen av hundarna har brytt sig om dem på flera veckor. Det här är andra incidenten på några få veckor. Dessutom fräste Troll mot katten förra helgen på ett väldigt onödigt och fult sätt. Någonting är det ju som inte stämmer.. Nu sätter jag in smärtstillande på honom även om jag inte har sett några tecken på att han har ont. Sen får vi köpa grindar så att det blir lättare att dela av rummen utan att stänga dörrarna helt. Jag vågar ju inte lämna Troll med de andra längre.

Det märkliga är att det inte alls märks något när jag är med dem. Ingen spänning, Troll och Mon kan vara nära varandra helt utan problem. Jag kan gosa med båda så nära att nosarna nuddar och det finns inte en ond blick mellan dem. Det enda jag vet kan orsak lite spänning är att Troll slickar Monster i öronen då och då. Några gånger har Monster morrat och jag brukar avbryta Troll när han gör det. Men jag tror inte att Monster skulle slå ifrån även om han inte tycker om det. Så vad händer när jag försvinner? Varför uppstår det konkurrenssituationer när vi är borta? Jag har inte en aning..

Älskade killar, sluta bråka!

Jag mår bättre! Hurra!

Ni vet säkert den där känslan av att en är sjuk och sen börjar må lite bättre. Då är det lätt att tro att eftersom en mår bättre än dagen före liksom är frisk fastän en bara mår lite bättre än riktigt dåligt. Hela förra veckan hade jag ont och mot slutet av förra veckan och i början av denna mådde jag riktigt dåligt. Igår tyckte jag att jag mådde bra. Men det gjorde jag inte. Idag däremot, idag har jag haft en hel massa energi och verkligen MÅTT BRA! Så himla skönt! Benet är ömt och blått fortfarande men det gör inte alls lika ont och jag kan till och med gå normalt!

Jag hade redan igår bestämt att jag skulle vara hemma idag med och det är ju inte dumt med en vilodag extra. Förutom att förkovra mig i danska genom att kolla på säsong 1 av Bron otextat har jag städat och skurat bort spåren på förra blötsnön på väggarna. En märker liksom hur högt smuts når från en hund som skakar på sig när vädret är dåligt. För den som är nyfiken kan jag meddela att smutsen från en stor bc når ca 80 cm..

Jag har även plockat hem en tunnel och tränat Yeti lite på gräsmattan. Han är grymt rolig, den lille parveln 🙂 Han rundar hinderstöd och tar även böjd tunnel nu på löpande band! Nu måste jag verkligen träna honom i att springa rakt fram också, den biten har vi inte jobbat så hårt på än. Längtar tills i vår när vi kan börja på allvar! Det ska bli så roligt!

Om att famla i mörker, om att hänga på akuten och om att solen ger hopp om livet

Den här helgen har ägnats mestadels åt att hänga på akuten. Det finns mer spännande ställen att tillbringa alla hjärtans dag på, jag lovar. Även nästan en hel lördag kan ägnas åt roligare saker än att hänga just på akuten. Samtidigt är en ju glad att det finns en akut! Vad gjorde en annars liksom? Anledningen till denna alldeles för intima kontakt med det svenska sjukvårdssystemet är att mitt ben har krånglat hela förra veckan. Det började redan måndag-tisdag, genererade i ett akutbesök på tisdagen, förvärrades på fredagen och här sitter jag nu och är sjukskriven  ett par dagar med en ytlig blodpropp i ena benet. Det är inte något farligt, men det gör väldigt ont när jag går eller står på benet och jag måste ge mig själv sprutor ett tag framöver.

Monster och jag skulle ju tävla i lördags på Rosettjakten men det där med att springa ett agilitylopp var ju bara att glömma. Vi åkte dit iaf och lejde bort Monstret till Cili, som har Yetis fina storasyster Kylie. Cili och Monster var inte helt synkade och Cili snubblade över Monster och stod på näsan men trots det lyckades de ta sig runt nolla! Helt fantastiskt att nolla trots att en ramlar! Tyvärr blev ju tiden inte tillräckligt bra för en pinne, men jag tror nog att både Cili och Monster hade roligt ändå 🙂

På väg hem från tävlingen hände en väldigt obehaglig sak. Ena halvljuset på bilen gick sönder för ett par veckor sedan och jag har både köpt lampa och försökt byta den men de sitter ju helt omöjligt trångt i min bil. Jag skulle ändå till pappa och serva bilen i söndags och jag tänkte att nån vecka klarar en sig med bara ett halvljus. Och ja, det gör en. Däremot är en väldigt utsatt om den ANDRA lampan också dör! Exakt det hände mig när jag åkte på motortrafikleden i 100 km/h.. Plötsligt blev ALLT svart! Jag fick faktiskt panik. Vred på ljusreglaget men inget hände. Jag rullade på och försökte desperat se de vita linjerna på vägen enbart i skenet från månen! Efter någon halvminut i panik kom jag på att jag ju faktiskt har helljus också.. Tur att det är andra lampor!

Folk blev nog lite lätt irriterade på mig där jag kom åkande med helljuset på och vägrade att blända av och det var tur att det inte var så mycket trafik på vägen hem. Det fick bli ännu en tur till Mekonomen för att köpa en till halvljuslampa innan det var dags för service i söndags! Nu är tack och lov alla lampor bytta! Helt galet egentligen, FEM lampor fick bytas eftersom en positionslampa, ett bromsljus och belysningen i bakluckan också var trasiga.. Tänk om lamporna var lättare att byta själv! Det skulle ju vara så himla mycket bättre och dessutom säkrare!

Just nu är jag sjukskriven i ett par dagar och då är det ju väldigt trevligt att vädret är riktigt härligt och att solen till och med kikar fram! Igår gick jag en promenad med Johanna vid BK och det var underbart! Även idag ska jag passa på att vara ute lite även om solen är lite mer blyg. Jag får ju röra på mig för läkarna, men jag är otroligt långsam. Tur att hundarna är lösa så att de kan springa ungefär lika mycket som vanligt även om jag går kortare promenader i halv promenadtakt 😉 Solen gör verkligen underverk med humöret! Jag tror nog faktiskt att det är få människor som är så soltörstande som en skandinav i februari, eller vad tror ni?

Vi väntar tillökning!

Nu när jag gått halva tiden och vi har varit på ultraljud och sett bebben sprattla för fullt så vågar jag äntligen gå ut med nyheten på bloggen! Dessutom börjar det bli svårt att missa om en träffar mig IRL, jag kan inte riktigt längre bara skylla magens omfång på julens rödbetssallad 😛

Vår lilla bebbe ❤

Vi ska alltså bli fler i sommar och det blir inte en hundvalp denna gång utan en alldeles ny liten tvåbent bebis 😀 En ny era väntar bakom hörnet och vi längtar dit 🙂

En riktigt rolig agilitydag!

Idag har vi tävlat för första gången sen i november! Dagen började extremt tidigt, klockan stod på 03.40 och jag gick och lade mig 21.30 igår. Problemet var dock att jag inte alls kunde sova! Usch vad jobbigt det är att ligga och vrida sig och veta att klockan tickar på! Tur att jag åkte med Josefin och att hon körde så att jag kunde sova ett par timmar i bilen iaf 🙂

Jag hade bara med mig Monster och det var himla skönt! Så enkelt det är med en hund istället för tre! Monster var också på ett härligt humör och det märks att han uppskattar att vara ute med matte på egen tass, glada ögon och svansen på svaj 🙂

Första loppet ut var agilityklass. Banan var enkel, flytig och trevlig. Monster var lätt laddad, skakade i hela kroppen, gnällde och var helt vild i blicken. Jag är riktigt nöjd med hur vi löste banan och riktigt nöjd med mitt och Monsters samarbete på banan. Vi fick ett par lite onödiga svängar, efter balansen och innan slalomet. Annars gick det riktigt bra! Attans synd på rivningen där Mon kraschade ett hinderstöd (dagens enda rivning). Vi hamnade på 5e plats och hade 2a bästa tiden!

Andra agilityklassen var mer teknisk och rolig! Tyvärr blev den rundan inte filmad, men Monster räddade upp slalom på ett hår och sen fick vi en vägran och en 5a på Aet. Vägran kändes lite onödigt, hade jag satsat på en blindbyte lite tidigare så hade det nog inte hänt. Jag är iaf väldigt nöjd med min offensiva handling längre fram i banan när jag blindbyte förbi balansen och in i en tunnel.

Sist hoppklass och där är vi ju fullpinnade. Banan var kort och lätt och väldigt väldigt snabb! Det gick lysande för oss, en liten fråga efter första tunneln och sen en matte som fastnade med sin för stora röv vid ett hinder så att Monster tog samma hinder tillbaka… Suck! Annars hade vi nog hamnat högt i resultatlistan…

Riktigt roligt hade vi iaf, Fullt ös medvetslös och samtidigt en riktigt fin teamkänsla! Monster känns stark och snabb, men samtidigt lyssnar han bättre än aldrig förr. Härliga hund!

Feminism vs djurrätt

På lite olika forum har jag de senaste dagarna sett att feminism och djurrätt ställs emot varandra på ett lite tråkigt sätt som om att brinna för jämställdhet mellan könen motsätter att brinna för djurrätt. Det är lite märkligt tycker jag och jag blev faktiskt både förvånad och besviken. Jag har på något sätt haft en känsla av att feminister och djurrättare ofta är ungefär samma personer, eller åtminstone att de kommer ungefär från samma sammanhang. Många som är både feminister och djurrättare är till exempel vänsterorienterade och att ha ett starkt rättesnöre och moral hör till båda tänker jag. Nu tänker kanske flera på extrema veganer som släpper ut minkar i skogen och därmed tycker att jag är snett ute, men förutom att det är väldigt få jämfört med den stora massan så syftar jag inte riktigt på det. Snarare det brinnande engagemanget för att bekämpa orättvisor och missförhållanden, oavsett vad det månde vara! Förtryck är förtryck precis som en gris är en gris även om en klär hen i slips och kavaj och jag har svårt att förstå hur en kan slåss mot kvinnoförtryck och samtidigt tycka att vår behandling av djur är helt okej?

Det som är lite extra spännande när en jämför förtryck inom olika grupper är att det allt som oftast är samma argument som används. Pelle Strindlund beskriver i boken Jordens herrar (som jag refererat till förut) hur samma argument som används för att motivera och förklara att djur behandlas på ett ofta undermåligt sätt i köttproduktionen var samma som användes för att försvara slaveriet. Flera av de argumenten har på samma använts för att försvara att kvinnor inte till exempel borde ha rösträtt. Kvinnor fördummas och kvinnliga egenskaper ges ett lägre värde för att motivera att kvinnor behandlas på ett sämre sätt. Tjejgrejer är sämre än killgrejer, tjejer blir ”hysteriska”, de är känsliga, styrs av känslor istället för intellekt osv. Det är precis samma sak för djuren. Deras högsta önskan är kanske inte att få rösträtt, men att säga att ”djuret vet inget annat, därför gör det inget att en behandlar det illa” är inte ett ovanligt försvar i diskussioner om djurs rätt att få röra sig naturligt, vara utomhus eller få utföra naturliga beteenden. Korkade fårskallar, se dum ut som en ko, vara dum som en åsna osv osv… Vi fördummar helt enkelt djuren för att försvara att vi behandlar dem dåligt. Vi använder till och med djur som skällsord till kvinnor, vilket då nedvärderar kvinnan till samma ”låga” nivå som djuren, till exempel, kossa, sugga, hynda eller bitch, det absolut vanligaste skällsordet till kvinnor i det engelska språket. Att vara djurisk är dåligt, precis som att kvinnliga egenskaper och känslor ofta degraderas till att vara sämre än manliga egenskaper och manligt intellekt (känslor har de väl inga?). Män utsätter dessutom ofta både kvinnor och djur för samma våld.

Ett annat exempel är objektifieringen av djur, att de ses som filé, ull, päls eller ett enda stort juver. Olika köttbitar som sitter på ett djur för att växa till sig, som på den här bilden. Att kossan lider varje gång hon förlorar sin kalv tas ingen hänsyn till så länge hon producerar mycket mjölk.

Delar av ett djur. Bilden kommer härifrån: http://www.sjosalaforlag.se/2012/09/11/1.-jag-%C3%A4ter-k%C3%B6tt-f%C3%B6r-att-det-%C3%A4r-gjort-av-mat.-11801591

Kvinnor objektifieras på samma sätt till att vara ”titts and ass”, något en man använder till sex, eller kroppsdelar som på olika sätt ska sälja något som till exempel en skjorta som den här nedan. Bilden kommer ursprungligen från klädkedjan American apparell, men jag hittade den på det här intressanta blogginlägget som är mycket läsvärt!

Är det skjortan eller stjärten som säljs på denna bild?

Objektifiering är ett stort problem eftersom det leder till att en tappar respekt och empati gentemot objektet. Kon har ändå inga känslor, åsnan hör inte när du använder ”dum som en åsna” som skällsord. Men att tappa respekten för någon gör att vi lättare kan behandla henom dåligt. Om en tänker att ”det är bara en katt” är det lättare att stoppa in senap i rumpan på den och skratta när hen i panik rusar därifrån. Om en inte förstår att en hund är en levande varelse med känslor så tycker en att det bara är roligt att slänga ner en raket i trädgården på en stackars hund och skratta när hen död faller till marken.

På samma sätt, om en är van vid att se kvinnor som slagpåsar, objekt som säljer saker med utmanande kroppsdelar eller objekt som en har sex med (inte tillsammans med) är steget mycket kortare till att ställa sig i kön för att gå in och stoppa upp en flaska i underlivet på en 16-årig berusad flicka.

Att ha medkänsla för djur och att ha medkänsla för människor – känslan är densamma. Att känna igen ett förtryck och att jobba mot det förtrycket – det är samma kamp.

För mig finns ingen motsättning alls.

Normala nivåer och en 10-månaders Yeti!

Tja, typ iaf. Några hundra läsare känns helt ok och jag har öppnat bloggen igen.

Yeti har hunnit fylla 10 månader och har utvecklats till en riktigt snygg hund! Dock en snygg hund som är svår att fånga på bild 😛 Han är en slyngel i perioder och äter fortfarande skit och kissar på sina bröder, men han är samtidigt riktigt rolig att träna och han blir bättre och bättre på att uppföra sig i vardagen! Inga utfall, bra inkallning och han håller sig i skinnet när det kommer joggare och cyklar.

Gosig som få är han fortfarande, jisses alltså! Helst skulle han ligga på mig hela tiden 😛 Eller på Monster, som visserligen fortfarande morrar, men iaf oftare och oftare bara kapitulerar och ligger kvar trots kroppskontakt 🙂

Puss på gullhunden som snart är en unghund på riktigt!

 

Suddig bild, jag vet, men en ser ju iaf typ hur han ser ut 🙂