En till

Ja en sak till. Jag har förträngt mycket märker jag men nu trycks det fram i solljuset. Det här var när jag var 15-16 år och för första gången hamnade i en relation. Jag säger hamnade för det var vad det var, inte en plan eller en önskan. Killen ifråga var ett par år äldre än mig och jobbade en hel del hos pappa och var kompis med min lillebror. Han hängde väldigt mycket hos oss, i princip alltid. Jag sov just då i bäddsoffan i vardagsrummet och vi satt och kollade på tv sent och av olika anledningar började vi strula och sen ha sex.

Jag var då inne i en djup depression och hade varit det ett tag. Jag drog mig undan, klädde mig i svart, lyssnade på arg musik, slutade rida och hänga i stallet och jag hade bara en önskan från det att jag vaknade på morgonen och det var att få somna igen. Ingen runt omkring mig frågade hur jag mådde utan det hette att jag var lat, framför allt pappa kallade mig det. Det passerade liksom helt obemärkt att jag i över ett år mådde så dåligt att jag inte ville leva även om jag inte heller direkt ville dö. Jag bara levde mitt i en stor familj som inte såg att jag hade ett enormt mörker inom mig och nådde skit. Varje dag.

Nåväl, det är inte det denna historia handlar om utan hur en djupt deprimerad flicka hamnade i en relation där hon sen inte tog sig ut och vad som hände sen. I början var allt okej men sen blev han elak. Jag minns inte så många detaljer, bara att han var elak. Pratade ner mig, berättade med halvslutna ögon hur dålig jag var. En gång berättade han för min lillebror att jag var dålig i sängen vilket brorsan sen berättade för mig. En annan gång satt han i fåtöljen och kallade mig hora. Han var helt kall och hård i ögonen och menade verkligen vad han sa. Jag var 16 och jag var den första han hade en relation med. Vad det nu var för en relation? Ingen visste ju om det förutom brorsan. Jag hade ingen att prata med hur han betedde sig. Jag kunde inte ens göra slut för vi hade aldrig sagt att vi var ihop och jag hade inte orden. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville ut men han var som ett barn i huset och jag kom inte loss.

Sen slutligen strulade jag med en annan på en fest i ett grannhus eftersom det just då var en väg ut, ett annat val. Vi var ju ändå inte ihop och han kallade mig ändå för hora – vad spelade det för roll vad jag gjorde? Nej det var inte schysst, inte rätt. Det var ett desperat försök att få tillbaka kontrollen. Och han förtjänade inte ett schysst slut, han förtjänade inte respekt. För att förtjäna respekt måste man nämligen börja med att visa respekt själv.

Han såg oss och sen var den relationen slut. Det snackades skit om mig efter det men jag brydde mig inte så mycket. Allt var ju skit ändå. Dessvärre var det inte så lätt att slippa honom. Mamma och pappa fick veta allt, även hur han behandlat mig. Men det gjorde ingen skillnad. Han var ändå välkommen i huset, jobbade för pappa, var kompis med brorsan. Hängde hemma. Jag var galen, så arg! Hatade och rasade. Var elak mot honom eller ignorerade totalt. Jag kände mig så otroligt sviken och jag hade ingen frizon. Ingen tog mitt parti, ingen såg till att han höll sig borta. Istället fortsatte han att välkomnas hem medan jag kände mig otrygg i mitt eget hem.

Vad fick det mig att känna att kallas hora av någon som jag trodde var kär i mig? Vad fick det mig att tro jag var värd när man kunde prata om mig, och berätta saker om mig för andra hur som helst? Hur tänkte jag att jag fick behandlas när ingen stod upp för mig? Jag blev inte sedd, ingen pratade ens ordentligt med mig om vad som hänt eller om hur jag mådde. Det sopades bara undan. Andra var viktigare än mig. Jag var inte viktig. Det är faktiskt inte konstigt att det hände fler gränslösa saker senare när ingen visade att jag var viktig när det verkligen gällde.

Det tog lång tid att komma över det. Dels att bli behandlad illa men ännu mer att min familj inte stöttade upp mig. Jag hatar honom faktiskt fortfarande. Det går nog aldrig att förlåta. Men jag måste inte det heller. Det är helt ok att inte förlåta, jag tänker så sällan på det numera ändå så det tar ingen extra energi.

#metoo

Ja #metoo

Det är märkliga för när #metoo började gå runt kunde jag bara komma ihåg nåt tillfälle på krogen när nån snubbe hela tiden dansade bakom oss och tog oss på rumpan. Men det är ju en petitess i sammanhanget jämfört med annat som hänt mig.

Som alla de gånger min pojkvän i gymnasiet bröt ihop när jag inte ville ligga så jag helt enkelt ställde upp för att slippa hantera hans ångest i flera timmar efter. Det gick liksom fortare att bara ligga. Att min lust försvann totalt var ju inte så viktigt, vad är väl lite lust värt i jämförelse med ett manligt bekräftelsebehov?

Den gången när jag var 20 och jag sov över hos en tjejkompis och två killar som hon kände följde med dit och sov på madrasser på golvet och jag vaknade av en hand innanför trosorna.

Den gången jag var 21 och när jag inte ville ha sex utan kondom och han säger ”litar du inte på mig? ” Nej, det gjorde jag inte och efter en hel del tjat gick han hem.

Den gången jag följde med nån hem, sa nej till sex men vaknade av att han tog sig friheten att helt enkelt stoppa upp fingrarna i mitt underliv.

Den gången jag stod framåtlutad över handfatet naken hemma och min dåvarande pojkvän stoppar upp fingrarna i mig bara sådär när han gick förbi eftersom ”min kropp ju var hans eftersom vi var ihop”. Jag passade mig för att vara naken hemma efter den gången kan jag ju säga.

Den gången jag bodde kvar hos ett ex eftersom jag inte hittat nånstans att bo och han kom in i badrummet när jag duschade och betraktade mig upp och ner, ner och upp. När jag skrek att han skulle gå ut sa han att han hade rätt att göra vad han ville med mig så länge jag bodde kvar där. Han stoppade även in handen innanför mina trosor en gång när jag sov.

Och så tänker jag att jag har väl inte varit med om nåt särskilt illa. Det var väl inte så farligt? Dessutom skäms jag när jag skriver det här. Skäms över att skriva så andra kan läsa om vad andra gjort mot mig, precis som att det gör mig till en sämre person. Jag är bra indoktrinerad i patriarkatet jag med, de här sakerna är ju illa och skulden är inte min att bära! Skulden är männens, killarnas som gjorde det. Jag hoppas att de skäms som fan idag.