Födelsedagsfirande x 4
Arvid fyllde 8 år i måndags och Lovis fyllde för tre veckor sedan och båda firades med pompa och ståt! Arvid och jag hade bakat och bullarna blev riktigt bra! Kakorna blev en blandad katastrof. Dajmsnittarna var för länge i ugnen och syltkakorna för kort. De var ätbara ändå, tur mördeg är gott även obakat. På vägen hem från Härjedalen stannade vi på Go glass i Hjort kvarn och köpte med oss ett kilo god glass som vi bjöd på istället för tårta. Den slank ner på ett kick!
På Lovis födelsedag åkte vi till gammemoster Bitte på lunch och fika! Men först var det paketöppning hemma.
Uppe i stugan firades också barnen av moster Maja! Vi åt glass med jordgubbar och öppnade paket.
På Arvids födelsedag firade vi med sång och frukost på sängen. Lovis försökte desarmera ljuset och samtidigt sätta fyr på presentpapper, det är med livet som insats man äter födelsedagfrukost nu för tiden.
I måndags kom min pappa och min lillebror Axel (som inte är så liten längre!) på fika i paviljongen!
På eftermiddagen kom mina mostrar och barnens syssling Freja. Freja är lika gammal som Arvid och de har så roligt ihop!
I tisdags kom brorsan och ungefär hälften av hans barn på glass och bullar och kakor. Glassen åts upp och alla gosade med Lovis.
Många firanden blir det när man ska få till det med alla, och inte ens nu är det klart! Ytterligare lite firande blir det när vi kommer till Uppsala i nästa vecka, men sen är det nog slut. Tills nästa födelsedag som är Pascals!
Forsar och kalfjäll
Vi har sett mycket de senaste dagarna! En regnig tisdag hanns det iaf med ett dopp i Tännåns forsar. Inte för mig, för jag bar en sovande Lovis, men andra körde forsränning the hardcore way utan flotte.
På eftermiddagen gjorde vi ett besök på Härjebrygg och drack lokal folköl och köpte lokalt tunnbröd. Gott och lite sövande och jag sov i över en timme när vi kom hem.
Desto mer laddade var vi inför gårdagen när solen kom tillbaka. Vi tog gondolen upp på Funäsfjället och tänkte gå en kort runda. Den korta rundan var dock så extremt kort att vi bestämde oss för att gå en runda på åsarna. Det var ett bra beslut! Väldigt vackra vyer och ingen krånglig nerfärd från berget för vi tog gondolen ner också. Man får spara på stegen när man vandrar med barn.
Idag blev det två korta rundor. Först ut var Natur & blomsterstigen i Tänndalen. Förutom att vi blev uppätna till den grad att vi var nära panik så var det en trevlig tur. Vi var där i rätt tid för det fanns mängder av orkidéer och annat vackert att vila ögonen på.
Sista rundan var tung för barnsbenen men var värd mödan när vi spanade in Svanfallet med både kropp och själ. Att bada i fallet var en hit, trots att kylan fick Jinn att skaka av köld. Lite mer härdade människor satt i forsen och upplevde en blandning av bubbelpool och tvättmaskin.
Nu har halva gänget åkt hem och resterande hoppas på bättre väder än vad SMHI utlovat. 20 mm regn och åska känns lite trist på fjället men det finns både spel, böcker och stickning i stugan så vi klarar oss oavsett. Men helst vill vi ju spana på gamla gruvor och äta våfflor såklart.
Till Funäsfjällen!
I lördags påbörjade vi resan mot Härjedalen! Vi stannade i Falun sov på First Hotel Grand. Det var första gången på hotell för både Lovis och Jinn! Det gick bra för båda småtjejerna, även om Jinnsan för förundrad över både hissen och de långa korridorerna.
Jag hade boka kort på Pinchos men Lovis höll på att somna ifrån hela middagen.
Efter en stadig hotellfrukost åkte vi vidare norrut och anlände till slut till Fjällbyn Tännäs! Stugan var riktigt rymlig för oss fyra vuxna, tre barn och två hundar som ska samsas här en vecka.
Igår gav vi oss ut på den första turen! Vi gick till Livsäterån och det var en perfekt runda för två barn på 5 och 8 år. En kladdig stigning där skorna rök och fick bäras.
Sen kom en rejäl snöfläck som piggade upp stora och små. En liten köldchock för små bara fötter gjorde att stoppet inte blev så långt.
25 grader i luften och en sval liten bäck fick resterande att slänga av sig skorna.
Till slut kom vi fram till Livsäterån där alla badade och fikade för glatta livet innan vi vände igen!
En oddyssé över Monster – resor och hälsoproblem
Monster blev pensionerad redan 2015, då var han vara 6 år! Tårna var fulla med artros och höll inte för agility. På den tiden hade jag får ihop med Lydia och Anna-Carin och ett par till och vallade mest med Yeti. När Monster repat sig kom vi igång med vallningen också. Året efter skaffade jag får på egen hand och vi upplöste fårgruppen. Jag hade då börjat jobba i Östergötland istället för Jönköping och det var lättare att ha djur.
Monster fick rejäla låsningar i vallningen som ställde till det – antagligen pga den bristande grundträningen. Vi redde ut dem till slut men det var en pärs och fick mig att undra vad jag egentligen höll på med?
Till slut funkade vallningen riktigt bra och Monster fick bli hund nummer 1 i vallningen när det gällde allt praktiskt arbete. Han flyttade djur, tryckte in dem i transporten och höll dem när de skulle kollas eller klippas. En riktig klippa, snäll mot lamm men inte snäll mot sturska baggar.
2017 blev Monster sjuk. Först trodde jag att han var förstoppad, men det var det inte. Vi åkte in efter en jobbig helg och en cysta upptäcktes i prostatan. De behöll honom och tömde cystan. Dagen efter fick han komma hem med antibiotika och planer på kastrering när han var mer stabil. Han verkade må lite bättre först men på onsdagen började han må sämre och på kvällen blev han akut dålig och kunde varken sitta eller ligga. Han bara vankade fram och tillbaka och flåsade. Vi fick åka in akut till Valla och jag fick lämna honom där. Morgonen efter fick jag samtal från Pia att han måste opereras och kastreras akut, trots pågående infektion i prostatan. Operationen gick bra och Monster fick komma hem efter någon dag med ordentligt med antibiotika och smärtstillande. Tyvärr kraschade magen efter några dagar och Monster mådde riktigt dåligt med blodiga diarréer innan han återhämtade sig igen och blev sitt gamla jag.
2018 hängde Monster med till Härjedalen och Fjällvattnets stugby. Han älskade att spana på renar och vara ute hela dagarna.
Vi packade också i två hundar, ett barn och två vuxna i en kanadensare och paddlade två dagar i Järnlunden! Det var riktigt mysigt och gick över förväntan att paddla med två hundar
2019 fick Monster pass och rabiesvaccin för första gången. Vi skulle åka till Schweiz och hundarna skulle med! Vid vaccinationen upptäcktes att Monster hade slagit ut ett par framtänder. Jag hade inte märkt något alls, men hela tre stycken fick opereras bort.
Väl i Schweiz vandrade vi i Alperna med de mest hissnande vyer! Så otroligt vackert det var! Monster tror jag mest uppskattade snön, han rullade sig så mycket han kunde. Den tuffaste vandringen vi gjorde var lite stenig och tuff mot tassarna. På kvällen var Monster nämligen halt.. Jag hoppades på bättring men det blev sämre och dagen efter var han ordentligt halt. Jag hade dumt nog inte tagit med mig antiinflammatoriska tabletter heller. Vi beslöt oss för att lämna Schweiz i förtid och åkte till Frankrike och Alsace istället. Monster fick vila i bilen, på ett turisttåg och på hotellrummet, men morgonen efter var han ännu sämre. Hela hunden slokande och jag försökte desperat googla efter en veterinär. Vi hittade en några km bort och åkte dit på vinst och förlust.
Ingen kunde engelska i receptionen på kliniken och Pascal försökte kommunicera på franska. Monster var ju uppenbart halt och efter att ha väntat ett tag fick vi faktiskt komma in. Jag hade skrivit in en text i Google translate och veterinären undersökte honom. Veterinären kunde lite engelska och sa att han trodde något kommit in i tassen och lett till infektion. Han gav oss både antibiotika och antiinflammatoriskt på plats. Det hela kostade runt 400 kr vilket ju är otroligt billigt!
V tuffade vidare norrut till Tyskland och Frankfurt. När vi kom fram var Monster en ny hund! Han var bara lite halt och hade till och med svaj på svansen! Dagen efter var han nästan helt bra. Vad som tagit sig in i tassen kommer jag ju aldrig få veta, men jag misstänker en larv med långa piggar på som det varnades för det året. Piggarna, som väl egentligen är hår, kunde tränga in i huden och orsaka infektioner.. Vad det var för dunderantibiotika som hjälpte så snabbt vet jag inte heller, men jag är så glad att det löste sig! Veterinären fick givetvis 5 stjärnor på Google 🙂
2020 började Monster bli inkontinent och fick börja med propaline. Han fick en rejäl UVI också och blev undersökt med ultraljud. Då hittades kalciumutfällningar i prostatan vilket tydde på cancer.. Prognosen var inte så jättebra, det hände väl att hundar överlevde ett år som mest. Jag var väldigt ledsen såklart men hoppades få ha kvar Monster länge till ❤️ Han hängde med till Österlen och badade i havet och busade med Yeti och Jinn!
Propaline funkade till en början men under 2021 blev inkontinensen allt värre. Han drack orimligt mycket också vilket fick sin förklaring när vi hittade höga nivåer av kalcium i blodet. Det ger ökad törst och tyder på cancer. Monster var ofta förstoppad också och fick äta laktulos varje dag. Utöver det var han pigg och glad och vallade fortfarande gärna.
2022 inleddes med akut ont i magen och kräkningar. Vi fick åka till djursjukhuset och Monster var uttorkad och fick läggas in. De trodde det var pankreatit, inflammation i bukspottkörteln, men det visade sig sen att det inte var det. Varför Monster blev dålig vet jag inte, men efter det vågade jag inte ge smärtstillande medicin. Det funkade ändå bra ett tag och Monster var pigg och glad under vintern och våren. Men hörseln blev allt sämre, och sryrseln i bakdelen också. Frampå slutet kräktes han ibland, hade allt större problem att bajsa trots stora mängder laktulos, läckte urin som ett såll och fick ha blöja konstant och började lämnas trött.
Monster fick somna in, inte för att något akut hände, utan för att det fick räcka nu med magen och kisset. Han mådde inte bra och jag ville inte vänta på att han skulle bli akut dålig. Ett otroligt jobbigt beslut att ta samtidigt som han levde nästan två år till sedan dödsdomen 2020.
Min älskade fina Monster, du har gjort ett enormt intryck i mitt liv, jag kommer aldrig att glömma dig ❤️❤️❤️
Baristakoftan och Sunday cardigan
I förrgår fäste jag de sista trådarna i Baristakoftan! Den är ur boken Älskade koftor som jag fick i födelsedagspresent av min moster Barbro för några veckor sedan. Just denna kofta är anledningen till att jag önskade mig boken, men det finns flera fina koftor att ge sig på.
Jag följde inte alls mönstret på min baristakofta eftersom den skulle stickas i fem delar och sen monteras. Jag stickade den istället i ett stycke, nerifrån och upp och rundstickade hela koftan. Det innebar att jag fick klippa upp den, men det går riktigt bra när man väl vågar, lite läskigt är det ju att sätta saxen i något man lagt många timmar på.
Upptill gjorde jag raglanminskningar och sen plockade jag upp maskor för knappslå och halsringning.
Koftan skulle stickas i ull från angorakaniner men det var lite dyrt och svårt att få tag på så det fick bli borstad alpacka. Koftan blev otroligt mjuk och varm, perfekt att ha en vårdag med ett linne eller kortärmad klänning under.
Nu har jag stickad två projekt i borstad alpacka och känner mig mätt på det. Nog att det är mjukt och varmt men luddigt och omöjligt att repa. Det är lätt att det tappar formen och min Cumulus blouse har redan töjt sig. Hoppas Baristakoftan kommer hålla formen bättre. Det är ju mindre tyg så det hoppas jag på.
Nästa projekt är givetvis redan på stickorna och det är Sunday Cardigan av Petiteknit. Den ska stickas i två trådar mohair och en tråd tjock och mjuk Incawool på stickor 7 så det borde gå undan! Tror ni jag är klar till midsommar? 😀
Intensivt med Sally Rooney
Efter att ha lyssnat på En varg söker sin podd, har jag gjort en lista på böcker jag vill läsa. Två av böckerna på listan är av Sally Rooney och nu har jag läst båda, plus att jag sett serien som bygger på den första boken!
Normala människor handlar om Marianne som har en rik familj men är mobbad i skolan och Connell vars mamma jobbar för Mariannes familj. Connell är snygg och populär. De börjar umgås och inleder ett hemligt förhållande.
Jag tycker Normala människor är bra, men den sög inte riktigt in mig. Jag fastnade inte sådär som man gör när man bara vill fortsätta att läsa. Däremot serien, som finns på HBO Max, den sög in mig så jag ville fortsätta kolla. Jag såg alla avsnitt på några dagar bara och känner nu en liten tomhet för att den är slut.
Vackra värld, var är du läste jag ut nyss. Den handlar om 4 personer, Alice, Eileen, Simon och Felix och deras relationer till varandra. Det är inte så mycket som händer egentligen, det är mest dialog och mejl men det händer mycket i det lilla. Den sög in mig mer än Normala människor och jag uppskattade framför allt mejlväxlingen mellan Alice och Eileen. Funderingar över livet, klimatet, kärlek och vänskap avhandlas i dessa mejl och de är en fröjd att läsa.
Sally skriver lågmält och tydligt, det mesta händer i det lilla. Små kommentarer om detaljer som gör att läsaren får en känsla av att verkligen vara där. Hon är ung och framförallt Normala människor blev rätt hypad när den kom, vilket får mig att undra om Alice i Vackra värld, var är du, egentligen är Sally?
Jag kan rekommendera böckerna, och kanske framför allt serien! Dessutom finns hennes första bok också som serie på HBO, Conversation with friends. Den ligger i pipelinen för att ses vilket dag som helst!
En odyssè över Monster – Tävlingsåren
Efter VP var jag lite utbränd på vallning och vi tränade nästan bara agility de närmsta åren. Våren 2011 var jag arbetslös och kunde träna i princip hur mycket som helst och det gjorde jag också! Monster var taggad och högg(!!) gungan varje gång!
Vi började tävla med lite blandat resultat. Lägstanivån mötte vi i Jönköping när Monster sprang in i mina ben så att jag ramlade och bröt armen… Åsa dömde och var snabbt fram och jag samåkte med Ida som tur var, annars vet jag inte hur jag tagit mig hem. Jag slapp gips men fick gå med armen i mitella ett tag. Film kommer här!
Ofta var Monster inte i hand utan drog på nån tunnel och var omöjlig att stoppa. Han var ruskigt snabb och matten långsam och kommunikationen var väl inte alltid tipptopp. Men vi fick bra resultat också! Vi vann i Katrineholm, trots lite snurrigt lopp och här kom vi tvåa i Österåker!
Men vi tävlade inte bara agility! Dels gjorde Monster MH i Mjölby med ett fint resultat. Han var en rätt cool kille som inte var så intresserad av andra människor, väldigt låga siffror på hot aggression och rädsla och 1 på skott samt höga siffror på lek och nyfikenhet.
Vi gjorde också ett snabbt inspel i drag! Jag fick för mig att jag skulle starta i barmarks-SM och Troll fick ställa upp i själva SM-klassen. Men det fanns också en stafettklass och där ställde jag och Monster upp! Vårt lag tog silver i SPHK Södras DM och Monster fick sin första pokal!
Sen var vi tillbaka i agilityträsket igen! I Oskarshamn gick det bra och vi blev uppflyttade till agilityklass 2!
Mycket agility blir det, men det var det vi gjorde på helgerna de här åren innan Arvid föddes. Det hände ju faktiskt att vi vann också!
De där pinnarna var så himla svåra att ta. Alltid var det nån bom som föll eller nåt litet extra hinder som togs. Hopplös sport det där 😅 Till sist lyckades viled konststycket att få alla pinnar och bli uppflyttade till klass 3 på heltid. Sen började en intensiv period av diskande. Vi lyckades inte ta oss runt med en enda nolla.
Efter denna sista agilitypinne hann vi inte med så mycket mer agility. Våren 2015 blev Monster halt efter ett lopp och det konstaterades att han hade artros i tårna på framtassarna. Jag tränade agility en gång till efter det och då blev han halt. Och plötsligt var Monster agilitypensionär. Istället blev han en aktiv familjehund och vallhund, för att valla, det gick faktiskt bra även med artrostår.
En odyssè över Monster – Valp till vallhund
Monster föddes 27 mars 2009 och jag träffade honom i slutet av april. Jag hade nästan bestämt mig för hans bror innan, men när jag träffade Monster fanns inga alternativ. Han valde mig lika mycket som jag valde honom kändes det som. Jag tog in honom i köket och han var lugn och kavat och undersökte rummet på egen tass. Han kändes perfekt och det var han ju också.
Jag hämtade Monster i juni under agility-SM i Karlskrona. När jag kom dit var Åsa inte hemma men valparna var i hundgården och jag gick dit. Monster kröp genast upp i famnen på mig och jag kände att han var min, i själ och hjärta. Han hoppade in i hjärtat på mig då och där stannade han ❤ Han charmade till och med Annas västgötaspets Yra, som var känd för att hata valpar! Det draget hängde med honom hela livet, han var en hund som andra hundar tycker om. Ingen stress eller behov av att hävda sig, bara vänlig och busig <3.
När vi kom hem från Blekinge hängde Monster med mig på nattjobb i eklandskapet. På den tiden jobbade jag på nätterna med att inventera matt mjölbagge och på dagarna med att hitta och mäta stora ekar och mäta myrors aktivitet på dem! Ett perfekt jobb för att ha med sig hundar och ha en valp.
Monster var en väldigt busig valp. Han hängde i gardinerna och hade ner Trolls rosetter och åt upp ett par. Han tuggade på väggen i min lägenhet så jag fick spackla upp ett hörn när jag flyttade. Han hade sönder korken på en ginflaska så det luktade sprit när jag kom hem. Han tuggade på möbler, på böcker, ja det mesta han kunde komma åt. Till slut fick jag honom att sluta tugga på stolarna genom att ha sånt medel man kan ha på naglarna om man vill sluta bita på dem. Tabasco och liknande funkade inte alls, men smaken av Stopp och väx, det var tillräckligt äckligt!
Monster fortsatte vara med mig på jobbet när jag började på Blockprojektet. Då inventerade jag jordbruksmark runt Linköping och när jag jobbade på kontoret roade sig Monster med att riva sönder kartonger! Ja jisses, han var en aktiv unghund…
Han var faktiskt busig upp i åldrarna också. Stal mat och kanske framför allt ojäst bröd… En gång åt han 8 ojästa lussebullar och blev jättefull! Han låg med uppsvälld buk och rapade och sprang förbi mig när jag kallade in. Han var lite trött dagen efter också. Sen gjorde han om bravaden med surdegsbröd men det gav inte lika mycket effekt.
Jag vallade mycket på den tiden och vi hade får som vi hyrde på beten i Linköping. Jag tränade mycket och Monster blev faktiskt godkänd redan när han var 18 månader! Nackdelen med att godkänna så fort var kanske att grunderna inte riktigt satt… Och det skulle jag få lida för senare. Men vi tog oss runt VP med inte allt för pjåkiga poäng trots att det gick lite för fort varvat med ligg hela tiden och fåren mest gick slalom.
Det blev tyvärr inget tävlande för Monster i vallning. I flera år körde vi bara agility och vallade bara lite. Vi fick lite konflikter i vallningen när vi väl satsade och sen rann tiden iväg. Tårna bråkade lite också emellanåt med hälta. Men Monster fortsatte valla hela livet. Han var förstahund med fåren ända fram tills förra året när han började tackla av lite. Monster var hunden som fick ställa upp när fåren skulle lastas eller flyttas, eller om nån bagge var dum. Han var artig, men tog ingen skit. Om ett får inte flyttade sig visade han tänderna och sen kunde han hugga i luften så det smällde. I sista hand bet han och han flyttade även baggen Arax som först stångade omkull honom. Men det gjorde han bara en gång för nästa gång var Monster beredd och Arax fick till slut backa.
Det var inte bara jag som gillade Monsters personlighet och utseende. Han fick faktiskt två parningsanbud också! Det första blev inte något till slut och med den andra fick inte Monster till parningen. Så himla synd såhär i efterhand, för det hade ju varit en dröm med en valp efter honom ❤
Det är ju såhär jag vill minnas honom. Som unghund och vuxen med buset i blicken. Min kompis som alltid hängde med och alltid var glad. Min fina älskade…
Vargvarning
I förra veckan var det flera vargobservationer i närheten av oss och i närheten av Älvesta, där fåren går.
Det är verkligen inte roligt att veta att vargen rör sig runt, framför allt inte som att mina får går en bit från hus och bebyggelse. Jag funderade på attt ta hem dem men det är inte så enkelt med kort varsel och dessutom hade jag Monster att tänka på. Vargen var iaf nån mil bort och jag fick helt enkelt hoppas att den valde en annan väg än förbi mina får. Eftersom vargen synts även i Rappestad och Vikingstad var de inte heller tryggare hemma. Till Rappestad är det bara drygt en halvmil och någon trodde sig ha sett den i Västerlösa, bara ett stenkast bort.
Rovdjursstängsel är heller inte så lätt att slänga upp bara sådär, det är inte min mark, det finns inte el och hagen ligger i direkt anslutning till Svartån så vargen kan ju simma runt staketet.
Tryggast var kanske baggarna i Normlösa, den hagen ligger i nära anslutning till bebyggelse och vargen har inte synts där, även om det inte är så långt vare sig till Vikingstad eller Götevi.
Nu har den vandrar vidare hoppas jag och mina får är trygga för denna gång.
Seemework Monster 20090327-20220520
Älskad för alltid. Min Monster, det fanns bara en som du. 💔
Jag bär med dig i hjärtat för alltid gubben. Jag bär med dig i hjärtat. ❤️💔❤️
Min hjärtehund, jag älskar dig 💔
Life of Monster, Yeti & Jinn 